Arkiv

Domarutredningen 2001 (Utredningen om rekrytering av domare m.m.)

Grunddata

Referenskod

SE/RA/325272

Länk till posten

https://sok.riksarkivet.se/arkiv/M296Gv6Bq4AJUuxP9ybmH5

ExtraID

325272

Omfång

7 Volymer (-)

Datering

2001

–

2003

(Tidsomfång)

Villkor

Nej

Arkivinstitution

Riksarkivet i Stockholm/Täby (depå: Arninge)

Arkivbildare/upphov

Utredningen om rekrytering av domare m.m. (2001)

Alternativa namn: Domarutredningen 2001

Alternativa namn: Ju 2001:07

Kategori: Statlig myndighet

Innehåll

Allmän anmärkning

Beslut vid regeringssammanträde den 28 juni 2001.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare ges uppdraget att genomföra en översyn av
rekryteringen av ordinarie domare. Utredaren skall lämna förslag
till förändringar som innebär att domstolarna även i framtiden
kan rekrytera ordinarie domare som tillhör de allra skickligaste
och för yrket lämpligaste juristerna.

I uppdraget ingår att se över om det, för att säkerställa en god
rekrytering till domaryrket, fortfarande skall finnas en särskilt
reglerad domarbana. Om utredaren kommer fram till att det skall
finnas en särskild reglerad domarbana, skall utredaren lämna
förslag på hur denna framöver skall vara utformad.

Utredaren skall även se över och lämna förslag på hur
domstolarnas behov av domare för förstärknings- och
vikariatsändamål skall tillgodoses.

Nuvarande ordning m.m.

Rekrytering av ordinarie domare

De som i dag tjänstgör som ordinarie domare är nästan uteslutande
jurister som genomgått den s.k. domarbanan och därmed fått den
domarutbildning som den innebär.

Utbildningen har under lång tid tillgodosett domstolsväsendets
behov av kompetent personal. Därutöver har assessorer, dvs. de
som fullgjort de obligatoriska momenten i domarbanan i hovrätt
eller kammarrätt, under en lång följd av år varit värdefull
arbetskraft i Regeringskansliet, utredningsväsendet,riksdagens
utskott, hos Riksdagens ombudsmän och vid andra myndigheter.
Detta har varit av godo för såväl domstolsväsendet som för
statsförvaltningen i övrigt. Även näringslivet rekryterar
fiskaler och assessorer vilket innebär att domarutbildningen är
till nytta för hela samhället.

Domarbanan har hittills uppfattats som attraktiv och intresset
bland jurister har varit stort. En brist har emellertid varit att
det i stor utsträckning saknas jurister med erfarenheter från
t.ex. advokat- och åklagarverksamhet och det privata
näringslivet.

Domarbanan

Domarutbildningen och domarkarriären är organiserad efter samma
principer i de allmänna domstolarna och i de allmänna
förvaltningsdomstolarna.

För den som vill genomgå domarutbildning krävs juris
kandidatexamen eller juristexamen samt notariemeritering. Efter
att ha antagits som fiskalsaspirant följer en tjänstgöring på
minst nio månader. Om tjänstgöringen är godkänd förordnas
aspiranten till fiskal. Härefter följer en fr.o.m. den 1
september 2001 tvåårig tjänstgöring i tingsrätt eller länsrätt.
Det avslutande obligatoriska momentet fullgörs under minst nio
månader som ledamot i hovrätt eller kammarrätt. Om även denna
tjänstgöring är godkänd förordnas fiskalen till hovrättsassessor
eller kammarrättsassessor.

Utöver den formella domarutbildningen förekommer utbildning som
anordnas av Domstolsverket eller av de enskilda domstolarna. De
s.k. domarkurserna är ett exempel på de kurser som anordnas av
Domstolsverket och som är riktade till dem som genomgår
domarutbildningen. Vidare brukar överrätterna anordna särskilda
utbildningar för aspiranterna.

Försöksverksamheten med överrättsnotarier och utvärdering av
försöket

Den inledande aspiranttjänstgöringen är för närvarande ersatt med
en försöksverksamhet med överrättsnotarier, förordningen
(1998:1238) om försöksverksamhet vid hovrätterna och
kammarrätterna. Försöksverksamheten syftar till att skapa en
bättre balans mellan överrätternas behov av föredragande och
domstolsväsendets behov av domarutbildad personal.

Domstolsverket fick i maj 2000 i uppdrag av regeringen att
analysera och utvärdera erfarenheterna av försöksverksamheten.
Enligt uppdraget skall Domstolsverket också lämna förslag till de
eventuella förändringar av systemet som verket finner nödvändiga
för att säkerställa en god rekrytering till domstolarna.

Domstolsverket hade tidigare, i januari 2000, utsett en
arbetsgrupp för frågor om fiskalsplacering och domarbanans
attraktivitet, den s.k. FIDA-gruppen, bestående av företrädare
för domstolarna. Gruppens uppdrag var bl.a. att föreslå åtgärder
för att öka intresset för tjänstgöring på domarbanan och minska
antalet avhopp bland yngre jurister. Eftersom regeringsuppdraget
om utvärdering av överrättsnotariesystemet hade många
beröringspunkter med FIDA:s uppdrag utvidgades arbetsgruppens
uppdrag till att även omfatta uppgiften att ta fram ett underlag
för Domstolsverkets redovisning av regeringsuppdraget.

I rapporten Överrättsnotariesystemet - underlag inför
utvärderingen, redovisade FIDA-gruppen i november 2000 sitt
uppdrag till Domstolsverket.

Efter överväganden kring fem olika alternativ förordar FIDA-
gruppen att överrättsnotariesystemet snarast avvecklas och
ersätts av en återgång till aspirantsystemet i kombination med
fast anställda föredragande.

Domstolsverket har i sin rapport till regeringen (dnr Ju2001/783)
redovisat verkets överväganden. Av rapporten framgår att
Domstolsverket och överrätterna är överens om att förändringar av
de yngre juristernas arbetsförhållanden och arbetsvillkor är
nödvändiga för att säkerställa en god rekrytering till
domstolarna. Enighet råder också om att överrättsnotariesystemet
bör avvecklas, men att en återgång till aspirantsystemet i dess
gamla form inte kan förordas. Eftersom det nya systemet bör vara
flexibelt och ta hänsyn till olika regionala förhållanden krävs
det ytterligare tid för att bearbeta förslaget. Överrätterna och
Domstolsverket har därför för avsikt att tillsammans ta fram och
senast den 1 juli 2001 till regeringen redovisa ett förslag till
nytt system för rekrytering av yngre jurister. Överrätterna och
Domstolsverket är även överens om att tillsammans, med bl.a.
FIDA-gruppens slutrapport som underlag, ta fram ett åtgärdspaket
för att förbättra domarbanans attraktivitet.

Det nya systemet bör enligt överrätterna och Domstolsverket
senast den 1 januari 2002 ersätta överrättsnotariesystemet.
Systemet bör vara flexibelt och anpassat till moderna
anställningsvillkor för att ge utrymme för olika lösningar med
beaktande av t.ex. geografiska förhållanden samt behovet av
anställningstrygghet.

Åtgärdspaketet bör vara inriktat på förbättringar av de yngre
juristernas arbetsförhållanden, anställningsvillkor och
möjligheter till kompetensutveckling. Ambitionen med
åtgärdspaketet skall vara att förbättra arbetsförhållanden och
anställningsvillkor i sådan utsträckning att domstolarna bättre
kan hävda sig på arbetsmarknaden. Marknadsföringen och
rekryteringsprocedurerna skall moderniseras och förfinas. De
yngre jurister som redan finns i domstolarna avses också omfattas
av de förbättrade villkoren.

Tjänstgöringen efter de obligatoriska delarna i domarbanan m.m.

Efter fullgjord domarutbildning är avsikten att assessorn skall
bredda sin erfarenhet genom tjänstgöring utanför domstolarna. Det
är vanligt att assessorn tas i anspråk för olika slag av
offentliga uppdrag. Regeringskansliet, riksdagsutskotten,
kommittéväsendet och statliga verk m.fl. knyter regelmässigt
assessorer till sig för tjänstgöring under kortare eller längre
tid.

Det är även vanligt att assessorn tjänstgör som
revisionssekreterare eller regeringsrättssekreterare, dvs. är
föredragande i Högsta domstolen eller i Regeringsrätten.
Anställningstiden som föredragande i de högsta instanserna är
normalt fyra år.

Tidigare utredningar om domarbanan

1972 års domarutredning

1972 års domarutredning hade bl.a. i uppdrag att överväga hur
domarkarriären skulle utformas för att tillgodose önskemål om att
domarkåren tillfördes erfarenheter från andra samhällsområden än
domstolsväsendet. Utredningen fann att det knappast var möjligt
att inom ramen för den i princip slutna domarkarriären åstadkomma
annat än relativt begränsade förändringar. Utredningen föreslog i
stället att den grundläggande domarutbildningen i överrätt
behölls, men utsträcktes till ett år och sex månader, varav sex
månader i underrätt. Anställningen i domstolarna skulle därefter,
på motsvarande sätt som efter notariemeriteringen, upphöra. Icke-
ordinarie tjänster skulle dock finnas för fiskaler i underrätt,
assessorer i hovrätt och kammarrätt samt för revisionssekreterare
i Högsta domstolen och för regeringsrättssekreterare i
Regeringsrätten. Fiskals- och assessorstjänsterna var avsedda för
vikariats- och förstärkningsändamål. Utredningen ansåg det
angeläget att antalet sådana tjänster begränsades.

De som genomgått domarutbildningen antogs söka sig till andra
juridiska verksamhetsområden. Det förutsattes vidare att
departementen skulle inrätta särskilda tjänster för t.ex.
kommittésekreterare.

Adjunktionstjänstgöringen föreslogs avskaffad därför att
utbildningstiden - eftersom den inte erbjöd någon fortsatt
anställning - borde hållas kort.

Rekryteringen av domare skulle ske bland dels dem som genomgått
grundutbildningen, dels dem som därefter innehaft en icke
ordinarie tjänst, dels dem som saknade erfarenhet av
domstolsarbete.

Utredningens förslag kritiserades under remissbehandlingen.
Framför allt drabbade kritiken förslaget att aspiranten inte
skulle beredas fortsatt tjänstgöring inom domstolarna efter
genomgången utbildning. Även avskaffandet av adjunktion
kritiserades, eftersom denna ansågs vara ett av de mer
värdefulla inslagen i domarutbildningen. Remisskritiken inriktade
sig även på att de framtida domarna skulle ha alltför kort och
inaktuell erfarenhet av domstolsarbete innan de utnämndes till
domare. Den samlade kritiken ledde till att regeringen inte
föreslog utredningens modell för genomförande.

1987 års domarutredning

I mitten av 1980-talet uppstod svårigheter för överrätterna att
rekrytera kvalificerade fiskalsaspiranter samtidigt som antalet
icke-ordinarie domare som lämnade domarbanan ökade. Detta
tillsammans med riksdagens beslut om nya regler för
meritvärderingen vid tillsättning av statliga tjänster ledde till
att regeringen beslöt tillsätta en särskild utredare för att
undersöka bl.a. hur domarkarriären och domarrekryteringen borde
se ut i framtiden.

Den särskilde utredaren kom fram till att de tre obligatoriska
inslagen i domarutbildningen var så värdefulla att de inte kunde
undvaras. Dessa borde dock koncentreras i tiden så att de kom att
motsvara minimitiderna för varje obligatoriskt moment. Den
vikariats- och förstärkningstjänstgöring som tidigare utfördes av
fiskaler skulle läggas på assessorerna. Antalet
tingsfiskalstjänster skulle minskas medan antalet
adjunktionsplatser i hovrätten skulle öka. Ytterligare ett antal
ordinarie rådmanstjänster borde därför inrättas. Reglerna om
tjänstledighet för både icke-ordinarie och ordinarie domare
föreslogs bli generösare. Välmeriterade jurister utan
domarutbildning som var allvarligt intresserade av domaryrket och
som bedömdes kunna komma ifråga för sådan tjänst föreslogs kunna
förordnas till adjungerad ledamot i överrätt.

Förslagen genomfördes den 1 juli 1990.

1993 års domarutredning

1993 års domarutredning hade som uppdrag att kartlägga behovet av
att stärka domarnas ställning och lägga fram förslag till
inriktning av ett fortsatt utredningsarbete avseende en översyn
av dessa frågor. Utredningen hade således inte att utreda
domarbanan som sådan, men tog ändå upp frågan till diskussion.

Domarutredningen framhöll att mycket av domarrollen inte lät sig
fångas i teoretiska framställningar utan måste formas
kontinuerligt genom förebilder och praktiskt domstolsarbete. Mot
den bakgrunden fann utredningen att det var viktigt att varje
generation domare kände sitt ansvar för att hålla diskussionen om
domaryrkets ideal och principer levande. I domarrollen måste det
därför ingå att domaren har ett ansvar för domarutbildningen och
för att på andra sätt stödja en ny generation domare i deras
yrkesroll.

Domarutredningen framhöll vidare att uppfattningen om domarbanan
gick i sär. En del ställde sig bakom den nuvarande ordningen och
ansåg att den inrymde viktiga moment som inte kunde undvaras för
att garantera en god domarrekrytering. Andra menade däremot att
domarbanan var förenad med sådana problem som inte kunde lösas
inom ramen för nuvarande system och att diskussionen skulle ta
sin utgångspunkt i detta förhållande.

1995 års domstolskommitté

Kommittén anförde att den hade övervägt frågan om en förändring
av rekryteringen till domaryrket men att den hade stannat för att
den nuvarande ordningen med en domarutbildning med obligatoriska
inslag borde behållas.

Kommittén kom fram till att domarutbildningen borde omfatta
rättskipning i både tvistemål, brottmål och förvaltningsmål. Mot
den bakgrunden föreslog kommittén att den totala tiden för
domarutbildningen skulle förlängas till fyra år och nio månader.
En utgångspunkt för kommittén var att utbildningen av domare
borde ske för att tillgodose domstolarnas framtida behov av
ordinarie domare. Eftersom behovet av föredragande i överrätt
överstiger behovet av ordinarie domare föreslog kommittén att
aspiranttiden skulle ersättas med en ettårig tidsbegränsad
anställning som notarie i överrätt. Enligt förslaget skulle
överrättsnotarien, om han eller hon anställdes som fiskal,
genomgå en teoretisk kurs på en månad. Därefter skulle enligt
förslaget fiskalen tjänstgöra under sex månader som föredragande
i det domstolsslag som han inte hade varit verksam inom som
överrättsnotarie. För att det skulle vara meningsfullt med
tjänstgöring i båda domstolsslagen föreslog kommittén att
fiskalstiden i underrätt skulle förlängas till två år och två
månader.

Som nämnts pågår för närvarande en försöksverksamhet i
överrätterna med överrättsnotarietjänstgöring. Därtill har
underrättstjänstgöring förlängts till två år. I övrigt har
kommitténs förslag inte genomförts.

Reformbehovet

Den nuvarande domarutbildningen och domarkarriären har varit i
stort oförändrad under lång tid. Flera statliga utredningar har
utrett frågan om domarutbildningens utformning och
domarkarriären. Utredningarna har också resulterat i vissa
ändringar. Under denna tid har dock mycket hänt som har påverkat
arbetet och verksamheten i domstolarna. Det har under lång tid
även uttalats önskemål om en öppnare domarbana, så att jurister
med olika erfarenheter skulle kunna rekryteras till
domarbefattningar. Många är av den uppfattningen att en sådan
rekrytering skulle göra urvalet ännu bredare och
bättre. Det förtjänar dock att särskilt påpeka att den särskilda
domarkarriären i dag inte är en förutsättning för att utnämnas
till ordinarie domare.

För framtiden är det av största vikt att finna en ordning som
säkerställer en bred rekrytering av kvalificerade domare i hela
landet. Enbart det förhållandet att domstolarna hittills har
varit ett attraktivt val för många av de bästa juristerna är inte
tillräckligt. Attraktionskraften för domaryrket och utbildningen
måste förbättras så att skickliga och i övrigt lämpliga jurister
även i framtiden söker sig till domstolarna. Rekryteringen till
domaryrket och till en eventuell domarbana bör ge utrymme för
olika lösningar med beaktande av t.ex. geografiska förhållanden.
I ett framtida system är det viktigt att det sker förbättringar
av de yngre juristernas arbetsförhållanden, anställningsvillkor
och möjligheter till kompetensutveckling. Det är också viktigt
att ha ett flexibelt system så att det går att kombinera arbetet
i domstol med föräldraskap och familjeliv i övrigt. Detta är inte
bara till fördel för den enskilde juristen, utan kan också vara
en faktor som underlättar rekryteringen till domstolarna. Det är
mycket som talar för att de som kanske har förutsättningar att
bli morgondagens domare värdesätter sådana möjligheter minst
lika mycket som möjligheterna att göra karriär i traditionell
mening.

Utanför de större befolkningsregionerna har det under senare år
blivit allt svårare att rekrytera skickliga och lämpliga jurister
till domaranställningar. Det har till och med vid några
tillfällen inte varit möjligt, med hänsyn till de sökandes
kvalifikationer, att anställa ordinarie domare. Det finns
naturligtvis många olika förklaringar till varför vissa
domaranställningar är svårare att besätta än andra. Det kan vara
fråga om att arbetstillfällen för medföljande i familjen saknas,
att det ekonomiska utbytet inte är tillräckligt attraktivt för
att bryta upp från nuvarande situation, att domstolen på grund av
brist på utvecklingsmöjligheter inte är attraktiv, att
möjligheterna att befordras inom regionen förefaller små osv.

Det är viktigt att vi även fortsättningsvis kan rekrytera domare
som tillhör de allra skickligaste och för yrket lämpligaste
juristerna. För att få en allsidig sammansättning av ordinarie
domare behövs också att skickliga och i övrigt lämpliga jurister
med annan yrkeserfarenhet rekryteras till domaryrket. Detta inte
minst för att framöver klara av de krav på specialkompetens som
blir allt tydligare i vissa mål. Det skall också i framtidens
domstolar vara lika attraktivt för kvinnor som för män att vara
domare. För att uppnå detta behövs olika åtgärder. Bland annat
fordras att domstolarna blir attraktiva arbetsplatser i än högre
grad än i dag och att anställningsvillkoren för domare i än
högre grad än i dag blir konkurrenskraftiga.

En särskild domarbana har under en lång följd av år varit den
rekryteringsväg som varit den helt dominerande för ordinarie
domarna. Den senaste tiden har det även blivit allt svårare att
rekrytera de bästa juristerna till domarbanan. Vissa kopplar
dessa svårigheter till den pågående försöksverksamheten med
överrättsnotarier, medan andra konstaterar att det för närvarande
är och har varit en mycket bra arbetsmarknad för jurister och att
domstolarna i den konkurrensen av olika skäl inte är ett
tillräckligt attraktivt alternativ. Andra orsaker som nämns är
bl.a. osäkerhet om framtida befordringsmöjligheter,
löneutvecklingen, brister när det gäller fortbildning,
vidareutbildning och specialisering. En del anser också att
domarbanan har brister när det gäller den enskildes trygghet och
möjlighet att planera sin framtid. Till detta kommer att de nya
juristgenerationerna inte på motsvarande sätt som tidigare är
beredda att så tidigt i livet välja yrkesinriktning.

Även för verksamheten i domstolarna är det nuvarande systemet
inte fritt från invändningar. Det är exempelvis svårt att göra en
god prognos över vilka som är lämpliga för att bli ordinarie
domare och att finna alternativa sysselsättningar för dem som är
anställda, men som inte kan beredas anställning som ordinarie
domare. Den nuvarande kopplingen mellan överrätternas behov av
föredragande och domarutbildningen innebär också en ojämn
tillgång på icke-ordinarie domare. Därtill kommer att
rekryteringsunderlaget och därmed kompetensen varierar över tiden
och mellan överrätterna. Domstolarnas och domarnas speciella
funktion i samhället innebär att den dömande verksamheten i så
stor utsträckning som möjligt bör utövas av ordinarie domare. Den
nuvarande domstolsorganisationen, med många små domstolar,
innebär stora krav på förstärkningsresurser i form av icke
ordinarie domare. En stor del av dömandet utförs därför av andra
än ordinarie domare. Inte minst när det gäller överrätterna kan
det ifrågasättas om det är lämpligt att icke-ordinarie domare
deltar i den dömande verksamheten i den utsträckning som sker i
dag, eftersom överrätternas funktion är att överpröva
underrätternas avgöranden. Frågan är således om det verkligen är
det bästa och mest attraktiva sättet att genomgå en reglerad
domarutbildning, med olika slag av godkännande, för att garantera
en god domarrekrytering.

Om det i framtiden skall finnas en särskild domarbana förutsätter
det att arbetsförhållanden och anställningsvillkor förbättras för
att de för domaryrket lämpligaste juristerna skall välja den
inriktningen. Marknadsföringen och rekryteringsprocedurerna bör
moderniseras och förfinas. De yngre jurister som redan finns i
domstolarna skall givetvis också omfattas av de förbättrade
villkoren.

En betydelsefull fråga som hänger samman med frågan om en
särskild domarbana är domstolarnas behov av domare för
förstärknings- och vikariatsändamål. I dagens system utgör de
icke ordinarie domarna en betydelsefull resurs för att lösa
dessa behov. Det är regeringens uppfattning att den dömande
verksamheten i framtiden i högre utsträckning än i dag bör
utföras av ordinarie domare. De särskilda problem som uppkommer
vid sjukfrånvaro, ledigheter eller tillfällig arbetsanhopning bör
inte som hittills lösas enbart med hjälp av icke ordinarie
domare. Det finns därför anledning att se över hur domstolarnas
behov i dessa situationer bör tillgodoses. En förändring av detta
är enligt regeringen påkallad oavsett om en särskild domarbana
skall finnas även i framtiden.

Det pågående reformarbetet i domstolsväsendet syftar bl.a. till
att skapa attraktiva arbetsplatser för alla anställda. En av
utgångspunkterna är att domstolarna skall ha kraftfulla
beredningsorganisationer. Detta kommer att leda till att behovet
av ordinarie domare minskar. En minskning av antalet ordinarie
domare frigör resurser som kan tas tillvara för att göra
domaryrket attraktivare och konkurrenskraftigare i framtiden.

Vid en översyn av domarbanan finns det även anledning att se över
rekryteringen av föredragande till Högsta domstolen och
Regeringsrätten. En tänkbar utveckling kan vara att vissa av
anställningarna som föredragande i de högsta instanserna i
framtiden utgör attraktiva anställningar för skickliga
föredragande i underrätterna. Det är inte heller givet att dessa
anställningar bör vara en del av en domarkarriär. I många fall
kan det vara lämpligt att ordinarie domare under en viss period
tjänstgör som föredragande, inte minst för att skaffa sig
fördjupade kunskaper inom ett visst rättsområde. Ett sådant
utbyte skulle gynna såväl domaren personligen som de högsta
instanserna och den domstol där domaren har sin
fullmaktsanställning.

Uppdraget

En särskild utredare ges uppdraget att genomföra en översyn av
rekryteringen av ordinarie domare. Utredaren skall lämna förslag
till förändringar som innebär att domstolarna i framtiden kan
rekrytera domare som tillhör de allra skickligaste juristerna i
hela landet. Förslagen skall möjliggöra att det blir lika
attraktivt för kvinnor som för män att bli domare och framför
allt chefsdomare i framtiden. I uppdraget ingår därför att se
över de olika faktorer som påverkar möjligheterna att åstadkomma
att domaryrket framstår som attraktivt för såväl kvinnor som män.

I uppdraget ingår att se över om det, för att säkerställa en god
rekrytering till domaryrket, skall finnas en särskilt reglerad
domarbana. Om utredaren kommer fram till att en särskilt reglerad
domarbana alltjämt skall finnas, skall utredaren lämna förslag på
hur denna bör vara utformad. Utredaren skall även lämna förslag
till åtgärder som kan öka attraktionskraften för en sådan bana
liksom om den bör koncentreras exempelvis till vissa överrätter.
I utredarens uppdrag ingår att lämna förslag om hur domstolarnas
behov av domare för förstärknings- och vikariatsändamål skall
tillgodoses. Förslaget bör så långt möjligt utgå från att dessa
behov inte skall tillgodoses med icke ordinarie domare.

Utredaren skall vidare utreda och lämna förslag om hur behovet av
föredragande i överrätt och föredragande i Högsta domstolen och
Regeringsrätten skall tillgodoses. Utredaren skall också lämna
förslag på hur hovrätternas och kammarrätternas behov av
föredragande skall tillgodoses i framtiden.

Utöver de frågor som har berörts ovan står det utredaren fritt
att ta upp och föreslå förändringar som har samband med
uppdraget.

Uppdraget skall redovisas senast den 31 december 2003.

(Justitiedepartementet)

Inledning (äldre form)

Domarutredningen 2001

YK 5272

Departementsnr: Ju 2001:07

Regeringens bemyndigande: 28 juni 2001

Direktiv: 2001:57

Kommittéberättelse: 2003, s 57-58

Betänkande: SOU 2003:102 (En öppen domarrekrytering)

Inkom RA: 2003-12-15

Dnr: 26-2003/4610

Acc: K 77/03

Tillgänglighet

Sekretess

Nej

Kontroll

Skapad	2003-12-18 00:00:00
Senast ändrad	2005-05-19 00:00:00

Domarutredningen 2001 (Utredningen om rekrytering av domare m.m.)

Grunddata

Innehåll

Tillgänglighet

Kontroll

Serier (1 st)