S:T JÖRGENS SKOLA (1866 – )

Organisation

Kategori	Ej fastställd. Ospecificerad (2200 Folkskola)
Kategori	Ej fastställd. Ospecificerad (grundskola)
Kategori	Ej fastställd. Ospecificerad (KOMMUN)
Kategori	Ej fastställd. Ospecificerad (lågstadium)
Kategori	Ej fastställd. Ospecificerad (mellanstadium)

Alternativa namn

Sankt Jörgen

Norra skolan

Historik

Den äldsta skolbyggnaden i själva stan, vilken fortfarande används som skola, är den läroinrättning vid Pålsgatan som idag är känd som S:t Jörgens skola, men som fram till 1923 kallades Norra skolan. Numera ligger den mycket centralt, men när den uppfördes för 125 år sedan befann den sig vid stadens norra utkant. Landborgen ovanför var praktiskt taget obebyggd på den tiden.
Ordet S:t Jörgen faller tillbaka på en källa som lär ha sprungit fram här under medeltiden. Tidigare antog man att denna källa var identisk med Hälsokällan, och alltså låg ungefär vid platsen för nuvarande S:t Jörgens plats, men senare forskning har visat att den snarare har legat ute vid kanten av Pålsjö skog, i höjd med nuvarande Torsten Mårtenssons gata. "Jörgen" är ett danskt namn som är besläktat med svenskans "Göran", och denne S:t Jörgen kan alltså vara identisk med den ryktbare drakdödaren S:t Göran, som var skyddshelgon för de spetälska. Det är alltså ingen tillfällighet att han förknippas med hälsobringande och undergörande vatten.
Den gamle trotjänaren
Hur många elever, lärare, övrig personal m.fl. som än har passerat genom S:t Jörgens skola under årens lopp, så är nog det stora kastanjeträdet på framsidan skolans verkliga trotjänare. Denna kastanj var med redan från begynnelsen och har sett mycket hända både på skolan och i staden runtomkring under de 125 år som gått sedan starten.
Kastanjen kunde, när år 1875 bröt in, blicka ut över ett Helsingborg som skiljer sig mycket från dagens. Västerut var sikten fri ut över Öresund - inga hus fanns i vägen frånsett en del små fiskarstugor. Uppe på landborgen var det ödsligt och öppet, här och var med spår efter kolbrytningen i området. Tågaborg var alltjämt ett område som hörde framtiden till. Hälsovägen var mycket smalare och gropigare än idag och inte särskilt trafikerad. Staden slutade faktiskt ungefär vid platsen för nuvarande S:t Jörgens plats, så den nya skolan kom att byggas precis vid själva stadsgränsen. Det fanns inga bilar, inga spårvagnar eller bussar, ingen elektrisk belysning.
Men staden växte snabbt och behovet av skolor till de stora barnkullarna - sju-åtta barn per familj var ingen ovanlighet - var stort.
På våren 1875 kunde kastanjen se ett lag murare, snickare, taktäckare och andra hantverkare komma till platsen, med byggmästare M. Lundberg i spetsen. Deras jobb var att bygga Norra skolan, vilken skulle ta emot barn från i första hand norra delen av centrala staden. Lundberg och hans underlydande hade dåvarnade stadsarkitekten Mauritz Frohms ritningar att utgå från.
Tomten där skolan byggdes hade fastighetsbeteckningen Stora Möllevången 10 och hörde till fattigvårdsstyrelsen i Helsingborg. Denna lät arrendera ut marken till en kostnad av femtio kronor per år och på en tidsperiod av femtio år. Hela bygget beräknades kosta totalt 43000 kr - en mycket stor summa pengar på den tiden - men blev i verkligheten betydligt dyrare.
Frampå höstkanten 1876 kunde kastanjen andas ut - byggnadsjobbarna lämnade platsen. Men lugnet blev inte långvarigt, för strax efteråt skulle den första skaran barn - barn födda på 1860-talet - och deras lärare anlända.
Norra skolan
De allra första åren var Norra skolan en ren folkskola, dvs. motsvarande dagens årskurser tre och fyra, men 1879 tillkom också en småskoledel, dvs. motsvarande dagens årskurs ett och två. Pojkar och flickor gick gemensamt i de första två årskurserna, men från och med tredje året var klasserna delade. Denna ordning avskaffades inte förrän på 1950-talet.
Det var en med tidens mått mycket modern skola som elever och lärare anlände till. Som exempel kan nämnas att det var den första och under många år den enda skolan i stan som uppvärmdes med hjälp av varmluftsrör. Denna utrustning hade inköpts från Kockums mekaniska verkstad i Malmö och kostade 4500 kr. De två småskolerummen uppe på vindsvåningen uppvärmdes dock av ett par järnugnar.
Att komma in i en varm lokal var säkert välkommet, eftersom många av de barn som passerade under kastanjen på väg upp till skolhuset vintertid fick pulsa fram genom snön med trasiga och dåliga skor. Bristen på ordentliga skor nämns faktiskt i en rapport från 1899 som en orsak till att barn många gånger helt uteblev från skolan: "Saknaden av nödig fotbeklädnad är under vintertiden ofta anledning till uteblifvande" hette det.
Skolgården var mindre än idag och eftersom antalet elever var större än nu - ca 350 i slutet av 1800-talet - kunde det bli synnerligen trångt på rasterna. Den södra delen, dvs. den del av gården som ligger bortom den nuvarande lekplatsen, existerade inte vid den här tiden. Det fanns heller ingen lekplan; den tillkom först år 1913. Det året lade man också ut rännstenar utmed gården sidor för att förhindra vattenflöde. Tidigare brukade vår- och höstregnen tidvis förvandla skolgården till rena, rama lervällingen.
Det var inte bara ute på skolgården som det var trångt. Detsamma gällde inne i lektionssalarna. Stora skolklasser är inget sentida problem: i slutet av 1800-talet hade man satt maximiantalet elever i en folkskoleklass till 45 och i en småskoleklass till 30, och dessa maximiantal uppnåddes i allmänhet.
På Norra skolan hade varje barn ungefär 1,5 kvadratmeter golvyta att röra sig på. Å andra sidan var det aldrig tal om att röra sig särskilt mycket på lektionstid. Man satt helt enkelt i sin bänk och gjorde det som skulle göras. Något kringspringande godkändes inte.
Den lokal som idag inhyser skolans bibliotek var i begynnelsen ett klassrum. Rummet har senare också fungerat som expedition.
Elektrisk belysning drogs in på skolan 1917. Uträtta sina naturbehov fick man göra på torrdasset som stod på gårdens norra del. Det var först 1924 som vattenklosetter installerades. Samma år lades taket om med taktegel och ett par äldre gårdsbyggnader revs. Några verkligt genomgripande förändringar av skolans exteriör har dock aldrig skett. Kastanjen kan idag beskåda en skolbyggnad som till det yttre inte speciellt mycket skiljer sig från den ursprungliga. Det ståtliga tornet som fanns på taket från början försvann dock redan i början av seklet.
Under många år var stora delar av fasaden också täckt av murgröna.
En vaktmästeritjänst fanns redan tidigt på skolan, men huvudansvaret för anskaffning av inventarierna låg länge på s.k. husvärdar, vilka mestadels var herrar ur stadens ekonomiska överklass. 1916 fungerade till exempel grosshandlare Ph. Licht och bankdirektören A. Rhydin som husvärdar. Samma system tillämpades på alla skolor, innan allt ansvar för skolans angelägenheter flyttades över på kommunen. I slutet av 1920-talet uppgick inventariernas värde på S:t Jörgens skola till ca 11700 kr.
Folket på skolan
Flera personer bodde på skolan under de tidigare åren. Det gällde exempelvis skolans vaktmästare som hade sin bostad inredd på övre plan i den norra delen. Vaktmästarna bodde på skolan ända fram till 1970-talet.
Skolans tillsynslärare bodde också här i början, och när Norra skolan öppnades fick han sig tilldelad en bit av tomten - vid platsen för dagens skolmatsal - som köksträdgård.
Kastanjen behövde alltså inte känna sig särskilt ensam när undervisningen var slut för dagen. Dessutom hade den i början också en nära släkting, en mindre kastanj, som stod i hörnet norr om nuvarande infarten till skolgården.
En tongivande gestalt på skolan under seklets tidigare år var överläraren Gustaf Herlin. På den tiden var överläraren högste chef på skolan - benämningen rektor användes inte inom folkskolan. Herlins son Tryggve gick också under något år i början av 1930-talet på S:t Jörgens skola.
Som vuxen skulle Tryggve Herlin få mycket att göra med Helsingborgs olika skolor, då i egenskap av stadens skoldirektör. Han har annars främst gjort sig känd som författare av detektivromaner, vilka tilldrar sig i Helsingborgsmiljö.
Scheman och tider
Skolämnena var på 1800-talet och även en bit in på 1900-talet inte många. På schemat stod modersmål, räkning, skrifning samt bön och kristendomskunskap - utöver detta kom också sång, teckning och handarbete. För hundra år sedan inleddes samtliga skoldagar med bön och kristendomskunskap; ett schema från 1899 visar att man ägnade sig åt detta mellan 8:00 och 8:55 - sedan hade man rast i tio minuter, varefter man övergick till andra ämnen. Rasterna ägnades, enligt flera informanter, främst åt bollspel, haghoppning och hopprepshoppande. Utfärder till Pålsjö skog stod emellanåt på programmet.
Någon dag i veckan slutade man tidigt, men oftast varade skoldagarna fram till fyra på eftermiddagen. Å andra sidan hade man långa lunchraster: ibland upp till tre timmar. Skälet till detta var naturligtvis att barnen skulle ha tid att gå hem och äta. Skolmatsalar och matbespisning hade ingen hört talas om.
På den här tiden gick man i skola också på lördagsförmiddagarna. (Lördagsundervisningen avskaffades faktiskt så sent som 1968.) Även på lördagen inleddes skoldagen med bön och kristendom, men sedan hade man oftast "lättare" skolämnen på schemat, typ musik och handarbete. Skoldagen avslutades vid tolvtiden.
Sommarlovet var något längre än det är idag, nästan hela tre månader, och under terminerna hade man också ett par lov som gick under benämningen "skurlov" och "potatislov". Men för hundra år sedan innebar loven inte speciellt mycket ledighet, utan fick fyllas med arbete hemma på gården, i hushållet, i fisket, hantverkeriverkstaden eller vad det nu var som föräldrarna arbetade med.
I slutet av 1930-talet hade schemat - eller läsordningen som det hette då - förändrats en del. Skoldagen inleddes visserligen fortfarande med morgonbön, men tiderna för kristendomsundervisningen var mer varierande än tidigare. De mycket långa lunchrasterna var också borta - nu hade man den dryga timmen mellan 10:55 och 12:00 på sig att hinna hem och äta. Detta innebar också att man de flesta dagar fick gå hem tidigare än vad barnen i slutet av 1800-talet kunde göra. Ett schema som gällde för en fjärdeklass läsåret 1939-1940 visar att man de flesta dagar i veckan slutade cirka klockan två.
Den ovan nämnda fjärdeklassen hade totalt 32 timmars undervisning i veckan. Modersmålet, dvs. läsning och skrivning, upptog 11 timmar, men 5 timmar per vecka fick läggas på matematikundervisningen. Geografi, naturkunnighet och historia omfattade 7 timmar per vecka, och kristendomskunskap 2 timmar. Övningsämnen som teckning, sång och gymnastik upptog totalt 7 timmar. Engelska fanns som synes inte med - det kom in i bilden först på realskolan.
Betygsättningen skiljde sig också avsevärt från dagens. Idag ges egentliga betyg inte alls på S:t Jörgens skola - skriftliga betyg kommer först på högstadiet - men under större delen av skolans historia har betyg getts från och med andra årskursen. Från begynnelsen och ända fram till 1960-talet var det de s.k. bokstavsbetygen som gällde. Man var ganska mångordig när det gällde att förklara de olika betygssatserna: A (dvs. stora A) betydde berömlig, a (lilla a) med utmärkt beröm godkänd, AB - med beröm godkänd, Ba - med nöje godkänd, B - godkänd, BC - icke fullt godkänd, C - underkänd. I uppförandebetyget var betygssatserna följande: A - mycket gott, B - gott, C - mindre gott, och D - klandervärt. Ordningsbetyget var uppställt på samma sätt, bortsett från att man tydligen inte kunde vara klandervärd när det gällde ordning.
I gångna tider förutsattes det också på ett helt annat sätt än idag att barnen inte bara deltog i undervisningen, utan också tog del i förekommande arbeten på skolan. Ett sådant jobb var att vässa grifflarna till griffeltavlan, vilket gjordes mot skolväggen alldeles utanför överlärarens expedition (mitt emot platsen för det nuvarande biblioteket). Den observante kan lägga märke till ett antal långsträckta fördjupningar i teglet just där. Oftast var det på klassens ordningsman lotten föll att utföra detta ganska ansträngande arbete.
Fröknar och magistrar
De flesta lärare var kvinnor och de allra flesta av dessa var ogifta (uttrycket "fröken" i skolan kommer just från detta). Torsten Hullegård som gick på Norra skolan under åren 1920-1922 berättar att det var något av en sensation när fru Herlin började undervisa 1921. Men så var hon ju å andra sidan gift med överläraren.
Fru Herlin efterträdde Elna Larsson, som fastnat i många elevers minne för sin avhuggna hands skull. Hon dolde alltid handstumpen bakom en muff. En annan episod som fröken Larsson var inblandad i var när hon en dag var ute och promenerade på Drottninggatan och gummibandet i hennes röda ylleunderbyxor gick sönder. Fröken Larsson fick samma färg i ansiktet som hon hade på byxorna, trampade snabbt av sig benbeklädnaderna och lät dem ligga kvar på gatan. (Detta berättat av Paul Nord, som var elev på skolan 1912-1916.)
De flesta "fröknar" har av sina tidigare elever beskrivits i ganska ljusa färger, men det framgår också att de inte lade fingrarna emellan när det gällde att hålla ordning och reda i klassen - eller helt enkelt bara att "näpsa" barn som var oregerliga och bråkiga, hemma eller i skolan. Oftast hade de föräldrarnas fulla stöd för detta. Kastanjen kunde emellanåt höra lugnet inne i klassrummet avbrytas av häftiga jämmerrop. Gunnar Carlsson, som började som elev på skolan 1928, berättar:
"Vår småskolelärarinna hette Hilda Boyer. Hon höll oss i strama tyglar. Jag minns att en gång var det en av oss pojkar som hette Sten som gick fram till katedern, där fröken Boyer satt, och överlämnade ett brev från sina föräldrar.
Fröken Boyer öppnade brevet och började läsa det högt inför hela klassen. Där stod att Sten var helt oregerlig där hemma. Fick han inte den mat som han ville ha, slängde han tallrikar, koppar och skedar på golvet. Nu hoppades Stens föräldrar att Sten skulle näpsas. Fröken Boyer var inte nödbedd. Hon tog fram en rotting och började piska Sten. Han skrek som en stucken gris, men omsider tyckte fröken Boyer att Sten hade fått nog, och det var bara att hoppas att han i fortsättningen hade lärt sig bättre manér."
Fröken Boyer var också ihågkommen för sina stränga krav på att barnen skulle lära sig en massa psalmverser utantill. Man fick dem i hemläxa, och det beredde Gunnar Carlsson många hemska stunder; han brukade traggla dem på vägen till och från skolan, men lyckades aldrig lära sig dem helt och hållet. Betydligt lindrigare blev det när han kom upp i klass tre i folkskolan och fick magister Oskar Ringdahl som lärare.
Magister Ringdahl införde systemet att man fick lära sig psalmerna på kristendomslektionerna; psalmerna fick sedan rabblas upp - och så var saken klar. "Att vi hade glömt psalmen betydde ingenting, vi hade ju lärt oss den en gång."
Ringdahl är också ihågkommen för att han sagt till sina elever att när det gällde själva ämnet kristendom fick de tro vad de ville. Detta var mycket ovanligt att man fick höra från en lärare i en tid när den kristna tron var något man slog synnerligen hårt vakt om. En lärare som särskilt mycket ansåg detta var Ruth Johansson, som var missionsförbundare och djupt religiös. Hon var, enligt uppgift från Stina Boström, som hade henne i folkskolan, alltid "mycket varmt och präktigt klädd". Ruth Johansson var på det hela taget omtyckt av sina elever, men hennes val av mål för en skolresa var inte speciellt populärt. Redan i slutet av 1800-talet hade man börjat med skolresor (oftast bekostade av förmögna och frikostiga herrar och damer i Helsingborg), men de gick inte särskilt långt; i bästa fall till djurparken i Ängelholm.
Senare, på 1930- och 1940-talen, hände det att man begav sig till Göteborg eller Köpenhamn. Fröken Johansson valde emellertid ett brunnshotell i Blekinge i stället. Visserligen omgivet av vacker natur, men kanske inte riktigt vad barnen hade hoppats på. Särskilt inte sedan de fått höra att deras skolkamrater i andra klasser fått åka till Tivoli eller Liseberg
En annan lärare som nämnts av många som var elever på skolan under 1930- och 1940-talen är Tekla Ahlström, som av allt att döma var mycket populär. Hon hade i början av seklet själv varit elev på skolan (kanske kom hon ihåg hur det var). Tekla Ahlström var för övrigt svärdotter till Anders Ahlström, som på sin tid var en mycket känd byggmästare i Helsingborg.
Hälsa och läkarvård
Under lektionerna var det alltid lugnt och stilla. På rasterna kunde det naturligtvis bli stimmigt, men någon större oreda verkade sällan uppstå. Astrid Everby och Margit Liljefelt, som var elever på skolan 1917-1920 respektive 1921-1924, intygar båda att mobbning var något som man egentligen aldrig hade hört talas om. Men visst kunde kastanjen emellanåt få se det hetta till. Torsten Hullegård berättar om hur han 1921 fick en ny tand utslagen: det var klasskamraten Henry som kastat en sten på honom (Torsten medger att han förmodligen retat Henry alltför mycket). Torsten hade problem med tanden långt efteråt, och inte blev det direkt bättre av de skräckrykten som alltid florerade om tandläkarbesöken. Tandläkarna i grannskapet - namn som Svensson eller Westeson - har entydigt beskrivits som "hårdhänta", även om det inte finns något skäl att tro att de skulle ha varit mer hårdhänta än tandläkare var i allmänhet för åttio-nittio år sedan.
Skoltandläkare fanns naturligtvis inte och heller ingen skolläkare eller skolsköterska. Barnen läkarundersöktes dock en gång om året. Detta var säkert befogat, eftersom åtskilliga barn i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier verkligen var klena eller led av kroniska sjukdomar. I en rapport från en skolinspektör 1899 uppges det att en del barn, bl.a. från Norra skolan, fick plockas ur den vanliga undervisningen och placeras i s.k. abnormskolor på grund av fysisk eller psykisk ohälsa. "Försummelse i hemmet" och "svält" uppgavs som vanliga orsaker. Barn med förståndshandikapp betecknades i dåtida rapporter helt enkelt som "idioter".
Vid läkarundersökningarna kontrollerades syn, hörsel, längd, vikt, m.m. Beträffande synundersökningarna har Stina Boström berättat att det på 1940-talet ansågs fint bland många småflickor att bära glasögon, och därför försökte man lura i doktorn att man såg sämre an vad man egentligen gjorde. Men det var mycket ovanligt vid den här tiden att barn bar glasögon, så troligtvis lät doktorerna inte lura sig särskilt ofta.
Långt in på 1900-talet hade många elever på S:t Jörgens skola det mycket dåligt ställt. Klasskillnaderna var stora och synliga. Barn som bodde uppe i villakvarteren på Tågaborg kom från medelklass- eller överklasshem och hade det bra ställt. Barn som bodde nere i "backen", på Pålsgatans västra sida och i fiskarkvarteren norrut, kom oftast från fattiga - ibland mycket fattiga - miljöer.
Denna klasskillnad visade sig inte bara i klädsel, utan också i en sådan detalj som vad man hade för pålägg på de medhavda smörgåsarna. Barnen "däruppifrån" hade korv på sina - barnen "därnerifrån" fick nöja sig med sockrat fläskflott. Det fanns dock barn från Tågaborg som tyckte att det sistnämnda var godare, och därför idkades det en viss byteshandel med smörgåsarna!
Bada fick man fortfarande så sent som på 1940-talet göra i träbaljor intill gymnastiksalen.
Krigsåren
Under krigsåren 1940-1945 fick kastanjen ofta se soldater rycka in på skolgården och placera ut sina kokvagnar där. Trots rädslan för vad som skulle hända om det verkligen blev krig upplevde många av barnen hela situationen som ganska spännande.
På morgnarna fick man ta med sig filtar och pyjamas till skolan - ingen kunde veta om det inte plötsligt under dagen kunde komma en order om evakuering, och då måste man vara beredd att skyndsamt ge sig av till någon plats utanför Helsingborg. Många elever stod också på skolgården och tittade storögt upp mot krönet på sluttningen där soldaterna i all hast uppförde stridsvagnshinder. (Dessa finns fortfarande kvar.)
Lika spännande var det som dolde sig inne i landborgen. Alltsedan kolbrytningens dagar på 1800-talet är berget i Helsingborg genomborrat av tunnlar och gångar som mynnar på olika platser. En av dessa gångar utgår från S:t Jörgens skola, där dess mynning markeras av en bastant valvdörr, och sträcker sig bort mot Hälsovägen.
Under kriget togs denna tunnel i anspråk av krigsmakten och civilförsvaret, som lagrade diverse material därnere. Efter kriget stod tunneln en tid öppen då vissa arbeten skulle utföras därinne. En del elever, bl.a. Stina Boström som gick på skolan på 1940-talet, kunde då gå större delen av sträckan mellan hemmet och skolan genom denna underjordiska gång. Säkert en av de ovanligaste skolvägar någon elev haft någonsin i Sverige!
Det ska också nämnas att S:t Jörgens skola omnämns i Hasse Alfredsons roman "Attentatet i Pålsjö skog", som utspelar sig under andra världskriget. Det är bokens huvudperson, Holger Axelsson, som gick som elev där. Knappast någon tillfällighet, eftersom Hasse Alfredson själv, uppvuxen på Karl X Gustavs gata på Tågaborg, gick på S:t Jörgens skola i slutet av 1930-talet.
Det ska förstås sägas att det hade varit så lagom spännande om tyska armén verkligen hade kommit till S:t Jörgens skola. Nu gjorde den aldrig det - däremot fick skolan ibland besök av en betydligt fredligare armé, nämligen Frälsningsarmén. De brukade stanna till vid ingången och dela ut flygblad. Ibland fick skolbarnen inbjudan att komma till deras lokal borta på Fågelsångsgatan och se film där.
Inte bara läxläsning
Det var inte bara läxböcker som lästes av barnen på S:t Jörgens skola. Folkskolans barntidning, som på 1920-talet bytte namn till Kamratposten, var populär, liksom Lyckoslanten, som man fick gratis från Sparbanken. Båda dessa tidningar finns fortfarande kvar, även om de klassiska figurerna Spara och Slösa numera har försvunnit från Lyckoslanten. I början av seklet var också tidskriften Sveriges vår populär.
Från och med 1936 hände det också att elever på skolan slog sig ner under kastanjen och började jobba med egna tidningsartiklar. Det året grundades nämligen Barnens tidning, en tidning som producerades av barn vid Helsingborgs olika folkskolor och där artiklarna bestod av allt från sommarlovsminnen till små korta berättelser.
Barnens tidning kom ut en gång om året och tryckningen av den finansierades med reklamintäkter. Exempel på Helsingborgsföretag som annonserade där är Helsingborgs Dagblad, Kärnans Cyklar, Nordströms Plåtindustri i Ramlösa, Rehnströms Järnhandel, Polyfoto och Ettans Bageri.
Det hände att barnen själva fick göra reklamteckningar till sponsorerna: i exempelvis 1952 års nummer har elever på S:t Jörgens skola gjort annonser för Zoégas kaffe, Troholms skoaffär och Barngarderoben på Fågelsångsgatan.
I samma nummer fanns också flera små artiklar skrivna av dåvarande elever på S:t Jörgen. Kristina Cederberg i årskurs 4 har t.ex. skrivit en gruvlig historia med titeln "Ulla och Ulf hjälper polisen". Två barn blir kidnappade och inlåsta av en rymling från ett fängelse, men de lyckas förstås göra sig fria och hittar dessutom en låda med guld och ädelstenar som skurken grävt ner. De larmar polisen, och nästa dag står det i tidningen att "Två barn infångat Mystisk Figur, som rymt från fängelse". Slutorden i den lilla novellen är "När Ulf och Ulla gick i skolan dagen därpå, hade de stora medaljer på sig och blev hyllade av allt folket.".
Ett annat inlägg är skrivet av Boel Johansson i klass 5, och inleds så här: "Jag längtar så till att komma i tjugoårsåldern. Då kan man börja tänka på sin framtid. När jag nått den åldern, skall jag gå till en skönhetssalong för att bli lite snygg. Då får jag nog många friare."
Äta måste man
Fria skolmåltider började införas på folkskolorna under senare delen av 1950-talet. Men egen matsal har barnen på S:t Jörgen faktiskt bara haft sedan 1997. Då byggdes den norra sidobyggnaden, uppförd runt 1970 och från början använd som bl.a. slöjdsal, om till matsal. Innan dess fick eleverna promenera upp till Nyborgska villan uppe på landborgen (norr om Vikingsbergs konstmuseum) och inta sin lunch där.
Under en ombyggnad av Nyborgska villan 1995 blev det restaurang Dag & Natt nere vid stranden som i stället fick ta emot eleverna på S:t Jörgen. Detta upplevdes inte som något särskilt lyckat arrangemang, eftersom det innebar att flera hårt trafikerade gator måste passeras till och från skolmåltiden. Både föräldrar och lärare protesterade, och saken uppmärksammades i Helsingborgs Dagblad.
När kastanjen var ung var det medhavda smörgåsar som gällde, om man nu inte gick hem och åt middag. När skolmåltiderna infördes på 1950-talet, och många år därefter, var det i regel ganska traditionell svensk husmanskost som stod på menyn: rotmos och fläskkorv, kokt torsk i vitsås, bruna bönor med fläsk, köttsoppa och hårt bröd, lunchkorv och potatismos, ärtsoppa, köttbullar med potatis och lingon, fläskpannkaka. En del av dessa rätter förekommer naturligtvis än idag. Men nya rätter, många av dem från utländska kök, har också dykt upp på matsedeln: kebab, panpizza, mexikansk köttfärssoppa, risotto, pasta med köttfärssås, hamburgare. Mat som överhuvudtaget inte förekom i svenska skolkök - och inte i så värst många andra kök heller - för 30-40 år sedan.
Så hette man
Det saknas uppgift på vad barnen i de allra första årsklasserna hette. Men i början av 1900-talet lystrade många flickor på skolan till namn som Hilma, Ebba, Siri, Hulda, Elsa, Svea och Ester - populära flicknamn vid tiden för sekelskiftet 1899/1900. Om vi flyttar oss ett halvsekel framåt i tiden, till 1955, och besöker en sjätteklass där, får vi flicknamn som Anita, Eva-Lena, Kerstin, Ingrid, Sonja, Kristina och Ulla. Och tar vi slutligen ett hopp till vår egen tid, 1999, hittar vi namn som Johanna, Robin, Fanny, Therese, Kajsa, Emelie, Nicole och Rebecka.
Givetvis har även pojknamnen undergått stora förändringar under årens lopp. Omkring 1900 var Gustav, David, Erik, Gösta, Bror och Ernst typiska pojknamn på S:t Jörgens skola. På 1950-talet lystrade däremot många pågar till namn som Göran, Arne, Lars, Björn, Ulf och Anders. Och 1995 hittar man i förteckningarna namn som Max, David, Wiktor, Philip, Ted och Simon.
Kastanjen har dock aldrig hetat något annat än kastanjen.
Barn av utländsk härkomst och utländska namn var mycket sällsynta under S:t Jörgenskolans barndom. Paul Nord berättar dock att han hade en invandrare till bänkkamrat - en flicka från USA. Detta var smått sensationellt, eftersom det vid den här tiden (1910-talet) var vanligt att svenskar flyttade till det stora landet i väster; däremot var det ovanligt att någon emigrerade i motsatt riktning.
Mot modernare tider
Vi har börjat närma oss vår egen tid. Kastanjen har vuxit till sig ytterligare.
Torulf Jakobsson gick på S:t Jörgens skola i början av 1970-talet. Vid det här laget hade lördagsundervisningen och den obligatoriska morgonbönen slopats. Skolagan var också ett minne blott. Icke desto mindre var skillnaderna mot idag ganska stora. Till exempel bodde vaktmästaren fortfarande kvar på skolan. De utrymmen på övre våningen som idag är personal- och arbetsrum var vaktmästarens privata lägenhet. Hans närvaro på skolan även nattetid gjorde att man i stort sett inte hade några problem med inbrott och vandalisering.
Det enda som brukade inträffa i den vägen var att porten in till den underjordiska gången i landborgen vid några tillfällen bröts upp. Det hade å andra sidan eleverna på skolan ingenting direkt emot, eftersom det gav dem tillfälle att utforska denna mörka passage - vilket förstås inte var tillåtet.
Fotbollen var ett viktigt inslag i livet på rasterna, och i början av 1970-talet hade man en betydligt större yta än idag att röra sig på. Det hände ganska ofta att bollar for iväg över stängslet till grannfastigheten söder om skolan. Detta hus beboddes och sköttes av en fastighetsskötare som enligt uppgift var ganska argsint av sig, och ibland krävdes det att en lärare ingrep för att denne hetsige man skulle lämna tillbaka bollarna.
Sådana problem hade man naturligtvis inte så länge man spelade bollspel inomhus, i gymnastiksalen. S:t Jörgens gymnastiksal gick bland både elever och lärare under namnet ostbiten, eftersom den till sin form påminde - och fortfarande gör - om en sådan.
På andra sidan gatan låg en liten affär och dit brukade många barn smyga sig iväg på rasterna för att köpa 1-öreskola - vilket man fortfarande så sent som på 1970-talet kunde göra.
Fastigheterna på Pålsgatans västra sida, mittemot skolan, var också välbesökta. Flera av dessa hus var obebodda på den här tiden. Eller rättare sagt: de hade inga betalande hyresgäster. Däremot brukade uteliggare och A-lagare hålla till där. Dessa avsigkomna individer upplevdes som ett spännande inslag i vardagen av många av barnen på S:t Jörgen - på samma sätt som luffare gjorde i gångna tider. De var också, enligt vad som berättas, ganska beskedliga av sig.
Text: Patrik Kumlin (1999)

Hänvisningar till orter

Ospecificerad topografiuppgift (Sätesort)

Referenskod	SE/M007/HSA06_31
Länk till posten	https://sok.riksarkivet.se/agent/IrbkHU5I4KMQmxUrLhZbK0
Språk	Svenska
ExtraID	HSA06_31

Arkivbeskrivning

S:T JÖRGENS SKOLA (Helsingborgs stadsarkiv)