Nordsvenska Köpmanna AB  (1938 – 1964)

ARKIVBESKRIVNING

Arkivet består till större delen av Disponent Anders Odlinds bevarade arbetsmaterial som kom FSF tillhanda hösten 2001 genom Odlinds änka Barbro.

Odlind arbetade på Nordsvenska Köpmanna AB mellan 1941-1964. Vid Nordsvenskas fusion med Hakonbolaget (ICA Hakon AB) från och med 1965 erhöll Odlind ny tjänst vid AB Eol (ICA Eol AB) i Göteborg.

Odlind lät binda in större delen av sitt arbetmateial i samband med flytten till Göteborg. Efter pensioneringen flyttade makarna Odlind till Västerhaninge i Stockholm och handlingarna, som även består av Odlinds utbildningsmaterial samt inbundna tidskrifter, förvarades där på vinden.

24 volymer bestående av inbundna tyska och svenska tidskrifter gallrades den 1/9 2002 då dessa saknade samband med Nordsvenska Köpmanna AB. Dessa volymer ingår numer i Föreningen Stockholms Företagsminnens bibliotek.

HISTORIK

Norrland får sin inköpscentral - Om Nordsvenska Köpmanna AB 1938-1965

I Norrland präglades detaljhandeln under 1930-talet av samma problem som i övriga landet. O.M. Andersson, handlare och en av de ursprungliga styrelseledamöterna i Nordsvenska Köpmanna AB, såg 1984 tillbaka på perioden.

Han mindes besöken från grossistbolagens säljare som "bortkastad tid" och att dåtidens relation mellan detalj- och partihandel gjorde "varans väg från producent till konsument" dyrbar. "Något måste göras för att stärka lanthandelns och de små butikernas konkurrenskraft", var Anderssons åsikt på den tiden.

Hans uppfattning delades av många norrländska kolleger, och kontakter togs med Hakon Swenson, det handlardelägda Hakonbolagets grundare och den ledande förespråkaren i Sverige för ett samarbete mellan detalj- och partihandeln. De norrländska handlarna undrade om det mellansvenska bolaget ville börja göra affärer norr om Sundsvall-Sveg, där gränsen för dess verksamhetsområde gick.

Men Hakon Swenson avböjde förslaget. Han ansåg att hans företag täckte in ett redan väl stort område. Istället vände sig handlarna då till grossistfirman Import AB K.J. Karlsson för att förmå företagsledningen att ombilda sin firma till en s.k. inköpscentral, där handlarna skulle bli delägare. Firman drevs av bröderna Karl-Erik och Bengt Karlsson-Kyhlstedt och hade huvudkontor i Östersund, kontor i Umeå samt lager i Strömsund och Storuman.

Att firman var väletablerad och att verksamheten var geografiskt spridd gjorde den lämplig som inköpscentral för Norra Sverige. Det visade sig lämpligt nog att bröderna ruvade på liknande planer som handlarna. Följaktligen skred man gemensamt till verket.

I oktober 1938 grundades så Nordsvenska Köpmanna AB, som den norrländska inköpscentralen döptes till, genom en konstituerande stämma, där 119 personer deltog. Intresset bland handlarna var om inte översvallande så i alla fall hyfsat stort. Aktiekapitalet blev drygt 800.000 kronor och den 1 januari 1939 startade verksamheten.

Vd i Nordsvenska - företaget kom allmänt att kallas så - blev Karl-Erik Karlsson-Kyhlstedt som haft samma position i Import AB K.J. Karlsson före ombildningen. Åren 1938 och 1939 var han parallellt med bildandet av Nordsvenska också med och grundade ICA, som den norrländska inköpscentralen blev en del av.

Verksamheten växte den första tiden kontinuerligt med inköp av konkurrenter och nyemissioner - även om det pågående andra världskriget lade en hämsko på utvecklingen.

Det första helt krigsfria året 1946 bjöd på en kraftig omsättningsökning på närmare 8 miljoner kronor - tidigare hade ökningen legat i snitt på runt 3 miljoner per år - och Nordsvenska passerade nu 40 miljonersstrecket i årlig omsättning.

Framtiden såg för en kort tid ljus ut, men Nordsvenska hade några grundläggande problem som de andra inköpscentralerna i landet slapp. Till exempel var många av Norrlands största butiker inte anslutna till Nordsvenska utan hade istället egna avtal med konkurrerande grossistfirmor, vilka därmed blev hårda konkurrenter. Nordsvenskas medlemmar var i regel alltså handlare med små butiker, belägna med långa avstånd mellan sig. Det här gjorde distributionskostnaderna mycket höga.

Därtill kom att inköpscentralen uppstått ur ett familjeägt grossistbolag och fortfarande drevs av familjen. De anslutna handlarna upplevde att deras åsikter inte räknades alla gånger.

Karl-Erik Karlsson-Kyhlstedt slutade 1947 som vd för att för ICAs räkning arbeta i USA. Han efterträddes av brodern Bengt som tackade för sig 1951 efter en konflikt med handlarrådet (och Hakonbolaget). Nu utsågs den rutinerade ICA-medarbetaren Eskil Klingén till chef för Nordsvenska. Men inte heller han uppnådde någon stabilitet i verksamheten. Efter 14 år på vd-posten tvingades Klingén kasta in handduken och 1965 uppgick Nordsvenska Köpmanna AB i Hakonbolaget.

Nordsvenskas svanesång

Under senare delen av 1950-talet blev boksluten allt mer oroande för Nordsvenska Köpmanna AB:s bolagsledning och styrelse. Problemen med dålig uppslutning bland Norrlands handlare och en svårhanterlig distributionsapparat höll på att undergräva företagets ekonomi.

När O.M. Andersson, som suttit i styrelsen i 20 år, tog över som styrelsens ordförande 1958 ansåg han situationen så pass alarmerande att han började sondera terrängen för huruvida Hakonbolaget skulle kunna ta över den norrländska inköpscentralen.

Han fann att företrädare för Hakonbolaget var positiva till ett övertagande, men de menade att en begäran om detta måste komma från Nordsvenska.

När frågan blev officiell, framkom det dock att vissa ledande namn inom ICA var negativa till ett samgående, bland dessa fanns Nordsvenskas vd Eskil Klingén, som ville ha kvar en självständig inköpscentral i Norrland. Därmed uppstod en konflikt mellan Nordsvenskas vd och styrelseordförande, i vilken O.M. Andersson drog det kortaste strået och lämnade styrelsen 1961.

Nordsvenskas problem kom dock att fortsätta och förstärktes till och med, eftersom den snabba moderniseringen och centraliseringen av detaljhandeln krävde allt större finansiella muskler.

Det avgörande steget mot en fusion tog Hakonbolaget. Några år in på 1960-talet meddelade bolaget att man önskade utöka sitt verksamhetsområde norrut. Dittills hade Sundsvall utgjort den nordliga gränsen för Hakonbolaget, men nu ville man flytta denna mot Härnösand.

Inom Nordsvenska blev man bestört - den tätbefolkade Norrlandskusten var mycket viktig för bolaget. Kanske lika bra då att Hakonbolaget tog över hela Nordsvenska.

I början av 1965 diskuterades frågan vid flera tillfällen av Nordsvenskas vd Eskil Klingén, Hakonbolagets dito Carl-Hakon Swenson och chefen för ICA-förbundet Stig Svensson.

De var nu alla överens om nödvändigheten att Hakonbolaget med sin ekonomiska soliditet skulle ta över Nordsvenskas verksamhet - men inte hur det skulle ske. Klingén menade att ägarförändringen borde ske successivt, medan Svensson hävdade att ett omedelbart övertagande var nödvändigt med tanke på Nordsvenskas prekära ekonomiska situation.

Det blev Stig Svensson linje som segrade - det gick mycket lätt att få medlemmarna i Nordsvenska att byta ut sina aktier mot dito i Hakonbolaget. Medan Nordsvenska-aktierna inte gett någon utdelning att tala om på senare tid, var utdelningen i Hakonbolaget hög.

Nordsvenskas ekonomidirektör Anders Odlind fick nu i uppdrag att tillbringa några månader vid Nordsvenskas huvudkontor i Östersund för att avveckla verksamheten och spara viktiga handlingar till eftervärlden.

Han hade fått gott om tid på sig att genomföra detta och bestämde sig därför, att innan det inte alltför uppbyggande arbetet påbörjades, ta en månads semester i Libanon som var ett populärt resmål vid den här tiden.

Men när han återvände hade avvecklingen gått så fort att huvudkontoret redan var sålt. Följden blev att stora delar Nordsvenskas arkiv "försvann".

Om de till Nordsvenska Köpmanna AB anslutna handelsmännen var positiva till att Hakonbolaget 1965 helt tog över verksamheten, upprördes istället allmänheten i Norrland av att, vad de uppfattade som deras bolag togs över av personer från sydligare delar av landet.

Inte blev de gladare när Hakonbolaget två år senare köpte även Nordsvenskas forna grossistkonkurrent Isakson o Co. "Detta storföretag (Hakonbolaget) har på kort tid dragit bort från Östersund två för oss värdefulla affärsadministrationer", skrev tidningen Östersunds-Posten.

Mats Wickman, journalist, kulturhistoriker