Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Serie

Inventering av zigenare och tattare 1943-1944

Socialstyrelsen

Äldre signum hos Socialstyrelsen: 8 B XXVI 826), 8 G XXXVIII 838). Undersökningen rörande zigenare verkställd 1943. Undersökningen rörande tattare verkställd 1943-1944.
Skrivelse från Kungl. Maj:t. 25 september 1942 som ger Socialstyrelsen i uppdrag att verkställa inventering av tattare och zigenare som finns inom riket, finns i avskrift i volym B1:8, nr 15 (Dnr A 1691).

Bakgrundshistoria till Tattarutredningen 1943-1944

Avskrift ur SOCIALA MEDDELANDEN 1945, NR 5 sid 377

Tattarnas antal och levnadsförhållanden.

Genom brev den 25 september 1942 anbefallde Kungl. Maj:t socialstyrelsen att verkställa inventering av de tattare och zigenare, som finnas inom riket. Beslut om denna inventering hade föranletts av vissa framställningar till Kungl. Maj:t om de sociala problem, som de s. k. tattarna givit upphov till på en del orter på grund av sitt levnadssätt och olägenheterna därav för den övriga befolkningen. "Vid socialstyrelsens planläggning av den anbefallda inventeringen ansågs särskilda undersökningar böra verkställas för resp. tattare och zigenare". En räkning av zigenarna i landet utfördes den 31 maj 1943 genom länsstyrelsernas försorg. Resultaten därav meddelades i en redogörelse, som överlämnades till Kungl. Maj:t den 31 januari 1944.

Begreppet tattare

Tattare var tidigare den vanliga benämningen i vårt land på zigenare. Ordet uppges stamma från lågtyskan och skall ha uppkommit därigenom, att zigenarna vid sitt första uppträdande i norra Tyskland troddes leda sitt ursprung från tatariska folk. Genom en betydelseförskjutning har tattare sedermera blivit beteckning för en särskild befolkningsgrupp, mindre särpräglad och primitiv i sin livsföring än zigenarna men påminnande om dessa genom sin benägenhet för ett vagabonderande levnadssätt och även enligt en tämligen spridd folklig föreställning i fråga om utseende. Då därtill i varje fall en del av tattarna sinsemellan använder ett språk, som karakteriserats såsom »en grammatiskt förfallen dialekt av zigenarspråket», ha de vanligen ansetts vara mer eller mindre uppblandade avkomlingar av zigenare, som under 1500- och 1600-talen slogs sig ned på det dåvarande svensk-finländska riksområdet och som ännu skulle fortleva i Finland.

Tattarna synas även själva betrakta sig som en från svenska folket i övrigt skiljaktig grupp. Såvitt man vet, uppfatta de sig dock ej såsom avkomlingar av zigenarrasen och tyckas i allmänhet ej heller ha någon närmare beröring med den under 1800-talet invandrade zigenarstam, som numera finnes i Sverige. I syfte att söka fastställa tattarnas beskaffenhet ur rassynpunkt lät socialstyrelsen i samarbete med statens rasbiologiska institut utföra antropologiska undersökningar av personer, vilka vistades på straffanstalter, alkoholistanstalter, fattigvårdsinrättningar m. m. och vilka på dessa anstalter betecknades som tattare. På grundval av detta material, omfattande ett 60-tal individer, har chefen för rasbiologiska institutet, professorn Gunnar Dahlberg, verkställt en utredning, vars resultat tidigare framlagts i en särskild redogörelse. Utredningen ger enligt professor Dahlbergs framställning inga hållpunkter för antagandet, att tattare i större utsträckning skulle härstamma från zigenare.
De undersökta tattarnas kroppslängd var i genomsnitt 10 cm mindre än svenskarnas, men denna skillnad var icke så stor, som man skulle ha kunnat vänta, om inblandning från zigenare spelat större roll. Förekommande avvikelser mellan tattare och andra svenskar med avseende på huvudmått kunde ej heller förklaras genom antagandet om tattarnas zigenarursprung, lika litet som de hostattarna smala axlarna. Näsans form skulle ej heller tala för ovannämnda antagande.

På det hela taget kunde en god överensstämmelse konstateras mellan tattare och andra svenskar i fråga om kroppsbyggnad. Tattarna tycktes dock vara ett urval av personer med liten hjärnskål och spenslig kroppsbyggnad. Tattarna voro mera mörklagda än svenskar i allmänhet. Personer med rakt, kolsvart hår voro dock sällsynta bland dem, i motsats till vad som är fallet bland zigenare. Frekvensen brunögda och mörkhåriga tattare var med en konkret exemplifiering av pigmenteringsgraden något högre än bland sydtyskar och något lägre än bland italienare; tattarna överensstämde härvidlag närmast med schweizare.

Professor Dahlberg uttalar, att man på antropologisk väg endast kan utesluta ett mera dominerande zigenarinslag hos tattarna. Han finner det emellertid troligt, att påverkan med hänsyn till språk och sedvänjor spelat en större roll än blodsförbindelser. Beteckningen tattare skulle från att ursprungligen ha avsett rena zigenare och sedan under en övergångstid personer med zigenarpåbrå så småningom ha kommit att användas även för vagabonderande individer och släkter, som icke härstammade från zigenare. Den betydligt större utsträckning, vari mörkt hår och bruna ögon förekomma bland tattare, skulle förklaras därav, att beteckningen tattare dock företrädesvis brukats om sådana personer med oregelbunden och vagabonderande livsföring, som voro mörklagda.

Professor Dahlbergs uppfattning av tattarna som en viss social miljö utan nämnvärd rasinblandning från zigenare men med en viss påverkan från dem i fråga om språk och sedvänjor har gjorts till föremål för kritik av fil. dr Allan Etzler i en avhandling om zigenarna och deras avkomlingar i Sverige. Dr Etzler anser, att framför allt tattarnas språk utgör ett bindande bevis för deras zigenarursprung. Tattarna skulle icke ha kunnat tillägna sig zigenarnas språk och andra egenarter genom förbindelser av så lösligt slag, som professor Dahlberg förutsätter. Dr Etzler definierar begreppet tattare såsom en person, tillhörande en släkt av tattarkaraktär och uppvuxen med tattarspråket som naturligt tungomål. Till den kärna av tattarbefolkningen, som denna karakteristik passar in på, skulle sedan även sluta sig personer med tattarpåbrå, vilka upptagits i andra miljöer och sakna vissa för den typiske tattaren säregna drag men vilka, liksom denne, ofta visa oro och ostadighet. Bland de personer, som rasundersökningen avsåg, kunde enligt socialstyrelsens sedermera inhämtade inventeringsuppgifter endast en med säkerhet anses motsvara dr Etzlers definition av begreppet tattare, varjämte ett par andra tillhörde släkter med en dylik »typisk» tattarprägel. Det är därför tänkbart, att rasundersökningen icke skulle vara representativ för samtliga personer, för vilka beteckningen tattare numera användes. Denna beteckning skulle med hänsyn till å ena sidan rasundersökningens resultat och å andra sidan dr Etzlers ovan anförda invändningar däremot kunna tänkas avse dels en grupp, vars särart huvudsakligen konstitueras av levnadssättet, dels en annan, förmodligen mindre grupp med även främmande rasinslag.

Ur social synpunkt har den svårutredda frågan om tattarnas ursprung endast sekundär betydelse. Folkminnesarkivens uppteckningar om tattare samt socialstyrelsens material från provinventeringen i Stockholms och Värmlands län ha emellertid gett vid handen, att beteckningen tattare användes om medlemmar av särskilda i ortstraditionerna kända släkter och icke om s. k. asociala element i allmänhet. Detta förhållande bestyrkes bl. a. därav, att tattare uppgivas förekomma i vissa bygder men icke i andra. Socialstyrelsen har på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställt en hela landet omfattande inventering av samtliga de personer, som enligt orts traditionerna betraktas som tattare. Inventeringens syfte är endast att fastställa förekomsten och antalet av dylika personer i olika delar av landet samt att, på grundval av dessa uppgifter och vissa kompletterande upplysningar om vederbörandes levnadsförhållanden, ge en allmän bild av den s. k. tattarfrågans betydelse.

Inventeringens anordnande.

Under medverkan av överståthållarämbetet och länsstyrelserna inhämtades genom polismyndigheterna nominativa uppgifter angående sådana personer, som ansågs vara tattare. Uppgifter skulle i första hand lämnas för personer, som i församlingsbokens kol. 2 antecknats vara tattare. Det var emellertid på förhand känt, att dylik anteckning endast förekommer beträffande en mindre del av dem, som enligt vedertagen uppfattning kunde hänföras till tattarbefolkningen, varför uppgifter skulle lämnas även för övriga såsom tattare betraktade personer. Då det icke är möjligt att efter generella bedömningsgrunder med avseende på utseende, levnadssätt m. m. avgränsa tattarbefolkningen från landets övriga invånare, skulle urvalet av såsom tattare redovisade personer ske med anlitande av särskilda sagesman, präster, lärare, kommunala förtroendemän och funktionärer samt enskilda, som voro förtrogna med ortstraditionerna. Polismyndigheterna behövde däremot icke låta uppsöka och utfråga de personer, som skulle redovisas såsom tattare. För undvikande av ett ensidigt urval framhölls i de av socialstyrelsen meddelade anvisningarna för primärmaterialets insamling särskilt vikten av att inventeringen borde omfatta samtliga tattare och icke begränsades till enbart asociala element. Inventeringsuppgifterna innehålla de redovisade personernas födelsedata, födelseort, bostadsort, civilstånd, sysselsättning m. m. Personer tillhörande samma bostadshushåll redovisades å samma blankett av det för ändamålet utarbetade frågeformuläret. För hushållet i dess helhet efterfrågades skälen för
medlemmarnas redovisande såsom tattare, deras levnadssätt samt huruvida de
använde sig av det s. k. tattarspråket. I syfte att erhålla ett så fullständigt inventeringsmaterial som möjligt begärdes redogörelse för å olika orter såväl kyrkobokförda som stadigvarande bosatta men av någon anledning å bostadsorten icke kyrkobokförda tattare. Upplysningar begärdes därjämte om från resp. orter utflyttade medlemmar av de redovisade bostadshushållen.

Inventeringsmaterialets omfattning och beskaffenhet

Till socialstyrelsen inkomna inventeringsuppgifter avsågo 1 947 bostadshushåll. I fråga om ungefär hälften av hushållen syntes uppgifterna enbart stödja sig på polismyndigheternas och kyrkobokförarnas kännedom om förhållandena, medan i fråga om något över en fjärdedel av hushållen även kommunala förtroendemän och funktionärer samt i fråga om något mindre än en fjärdedel enskilda, med ortstraditioner förtrogna personer anlitats såsom sagesman. De redovisade 1 947 hushållen omfattade tillhopa 7 668 personer. Härtill kommo omkring 300 personer, vilka antecknats tidigare ha tillhört de redovisade hushållen, men för vilka specificerade uppgifter ej finnas i materialet. Tattarbefolkningen skulle därför i sin helhet uppgå till i runt tal 8 000 personer.
I detta antal ha icke medräknats de omkring 500 personer, som voro gifta
med såsom tattare redovisade personer, men som icke själva skulle härstamma
från tattare. De anvisningar, som lämnades för inventeringen, uteslöto icke möjligheten, att en och samma person kunde komma att redovisas från olika orter. I många fall ha också uppgifter för samma person inkommit från dels en ort, där han varit kyrkobokförd, dels en ort, där han brukat uppehålla sig men ej varit skriven. I några fall ha t. o. m. uppgifter avgivits från tre olika håll. Detta förhållande, som vid materialets bearbetning nödvändiggjort ett tidskrävande identifieringsarbete, torde, såsom avsetts, utgöra en viss säkerhet för att de erhållna uppgifterna tämligen fullständigt omfatta den ifrågavarande befolkningsgruppen.

Med hänsyn till könsfördelningen bland de redovisade personerna är det dock tänkbart, att en del kvinnor av tattarbörd, vilka genom gifte eller av andra skäl lämnat tattarmiljön, ej kommit med i materialet.
I detta sammanhang kan nämnas, att enligt en av fattigvårdslagstiftningskommittén år 1922 företagen enquête, skulle antalet tattare då endast ha utgjort 1 833 i hela landet.1 Ifrågavarande undersökning synes dock ha varit mycket summarisk. Bättre jämförelsemöjligheter erbjuder en år 1934 verkställd utredning angående tattarna i Skåne.2 Enligt denna, som grundade sig på ingående genealogiska studier, skulle till tattarbefolkningen i de båda skånska länen ha kunnat räknas 441 personer, medan enligt förevarande inventering motsvarande siffra var 1138. I en av fattigvårdsnämnden i Jönköping nyligen publicerad undersökning om tattarna i denna stad uppges deras antal därstädes till 308,3 under det att socialstyrelsens uppgifter från denna ort avse 305 personer.
Den större utsträckning, vari tattare redovisats i förevarande undersökning,
jämförd med en del av de tidigare, kan i första hand antagas bero därpå, att
inventeringen varit fullständigare. Det måste emellertid framhållas, att gränsdragningen mellan tattare och andra är svävande. Man får också räkna med möjligheten, att begreppet tattare i de folktraditioner, varpå föreliggande uppgifter huvudsakligen grunda sig, kan ha utvidgats under senare tid att omfatta personer, som genom sitt levnadssätt kommit i mer eller mindre nära beröring med tattarmiljön eller kanske endast förete vissa likheter med tattare.
För att klarlägga vad som varit vägledande vid polismyndigheternas och deras sagesmans identifiering av tattarbefolkningen efterfrågades i formuläret, såsom förut nämnts, huruvida de redovisade personerna ansågs vara av tattarsläkt på grund av a) en i orten sedan länge hävdvunnen uppfattning, b) från den övriga befolkningen avvikande utseende eller rasdrag samt c) familjemedlemmarnas levnadssätt. Enligt de erhållna svaren grundade sig uppfattningen om vederbörandes tattarbörd företrädesvis på ortstraditionen. Beträffande ungefär hälften av de redovisade personerna besvarades emellertid alla tre frågorna jakande.
Bland de i inventeringen redovisade tattarna tillhörde endast 592 eller 7 % hushåll, vars medlemmar uppgåvos använda sig av tattarspråket. Det förefaller dock troligt, att tattarspråket har något större utbredning, än vad anförda siffror ge vid handen. Några skillnader i levnadsvanor mellan dem, som uppgåvos använda sig av tattarspråket och övriga som tattare redovisade personer, framkommo icke. Antalet personer, som i kyrkoböckerna antecknats vara tattare, utgjorde 436 eller 6% av samtliga här redovisade. Bland dessa tillhörde ett femtiotal dem, som uppgåvos behärska tattarspråket.

Källa se länk www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/.../Sociala%20meddelanden%201945%201-6.pdf

 Volymer (7 st)

ReferenskodTidAnmärkning 
11944Tattareundersökningen, primärmaterial, län A-F.
Läsesal
 
21944Tattareundersökningen, primärmaterial, län G-N.
Läsesal
 
31944Tattareundersökningen, primärmaterial, Göteborgs- och Bohuslän.
Läsesal
 
41944Tattareundersökningen, primärmaterial, län O-S.
Läsesal
 
51944Tattareundersökningen, primärmaterial, län T-BD.
Läsesal
 
61944Tattareundersökningen, primärmaterial, uppgifter och tabeller ("skrivelser").
Läsesal
 
71943Tattereundersökningen, primärmaterial, inkomna uppgifter från år 1943.
Läsesal