Sök i arkiven
Genvägar MENY

Antikvitetskollegiet och Antikvitetsarkivet  (1666 – 1785)

Organisation

KategoriEj fastställd. Ospecificerad
HistorikAntikvitetskollegiet (Collegium antiquitatis) instiftades 1666 av Carl XI:s förmyndarregering (kungl. brev 17 dec. 1666), sannolikt på initiativ av akademisekreteraren Johan Hadorph (1630-1693) och med rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardies kraftfulla stöd; säkerligen har också Olof Rudbeck haft del i tillkomsten. Det förlades till Uppsala universitet och bestod av en direktor (Georg Stiernhielm) och sex assessorer (Johan Axehielm, Johannes Loccenius, Johannes Schefferus, Olaus Verelius, Magnus Celsius och Hadorph, som samtidigt var kollegiets sekreterare) jämte ett antal andra tjänstemän. Organisatoriskt lydde kollegiet under K. M:ts kansli. Dess uppgift skulle vara att inventera, beskriva och publicera ”wåre Swenske och Göthiske Antiquiteter”, varmed avsågs främst litterära minnen i form av handskrifter, runstenar och mynt men även andra fornsaker. Först 1668 begynte dock kollegiet sitt verkliga arbete. I praktiken blev Hadorph dess drivande kraft, fr.o.m. 1680 såsom antikvarie. Under senare hälften av 1670-talet överflyttades Antikvitetskollegiet till Stockholm.
Kollegiets stat var från början helt otillräcklig, men 1682 anslogs den s.k. bibeltryckstunnan (en tunna säd från varje prästbord) - en skatt som ej utgått sedan 1636. Fr.o.m. 1691 användes tryckeritunnan för skolstaten, sedan prästerskapet opponerat mot att medlen användes för kollegiet.
Kollegiets prekära ekonomi ledde till att staten måste överses. 1692 stadfäste K. M:t en ny stat att gälla fr.o.m. 1693. Enligt benämndes denna verket Antikvitetsarkivet och sidoordnades med Riksarkivet, småningom också Kungl. Biblioteket, under Kanslikollegium. Staten omfattade en sekreterare och antiquarius såsom chef, två assessorer, en translator, två skrivare, en ritare och en dräng, således en ganska kraftig reduktion i förhållande till kollegiets personal. Uppgifterna var i stort sett desamma. Till Hadorphs efterträdare utsågs 1693 Johan Peringer, adl. Peringsköld (1654-1720).
Under frihetstiden reducerades personalen ytterligare, samtidigt som arkivet fick sämre anseende. 1747 begärde ständerna, att Antikvitetsarkivet skulle inordnas i Kungl. Biblioteket för att bringa samlingarna i bättre ordning. 1751 utfärdade K. M:t instruktion för det förenade verket. Sammanslagningen innebar bl.a., att delar av arkivets bibliotek inordnades i KB. Antikvitetssekreteraren Carl Reinhold Berch (1706-1777) kom p.g.a. sina tjänsteår att intaga en dominerande plats i det sammanslagna lärda verket.
Vid en reorganisation av de lärda verken under Kanslikollegium 1766 fick Antikvitetsarkivet ånyo en självständig ställning, men samtidigt indrogs vissa av dess tjänster. Efter Berchs död 1777 utsågs Gudmund Jöran Adlerbeth (1751-1818) till ny chef för Antikvitetsarkivet. Detta var under 1770- och början av 1780-talet hotat av indragning. Det fick emellertid kvarleva, sedan sekretarbefattningen i den av Gustaf III stiftade Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1786 förenats med antikvitetssekreterarens. Samtidigt ställdes Antikvitetsarkivet - som nu endast hade två tjänster - under akademiens inseende och sekreteraren upptog titeln riksantikvarie. Namnet Antikvitetsarkivet levde länge kvar, under förra delen av 1800-talet som benämning på Statens historiska museum; den sista resten av den gamla benämningen försvann ur rikshuvudboken på 1930-talet.
Stockholm i november 1996
Stefan Östergren
ReferenskodSE/ATA/ARK1_1
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/sd57sJJjNqkpwO3OKkWpt0
SpråkSvenska
ExtraIDARK1_1