Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Katarina församlings fattigvårdsstyrelse


Grunddata

ReferenskodSE/SSA/0193
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/LjUEmyQOHwP99EhHBd9rW4
ExtraID0193
Omfång
21,8 Hyllmeter 
ArkivinstitutionStockholms stadsarkiv (depå: Kungsklippan)
Arkivbildare/upphov
Katarina församling
Kategori: Statlig myndighet. Församlingar inom statskyrkan

Innehåll

Inledning (äldre form)Bilaga om rullor över understödstagare i Katarina församling

I april 2002 gjorde arkivarie Niklas Lind följande noteringar i samband med eftersökning av uppgifter i ett personforskningsärende för tiden fram till mitten av 1850-talet (avskrift från delar av mail från Niklas med ändringar till nu gällande seriesigna):

Iakttagelser enligt följande:

- Protokollen (A 1)
Innehåller säkerligen uppgifter som kan vara till hjälp i efterforskningen, men dessa protokoll är oerhört svårgenomträngliga.
[1867-1893 med understödsrullor, min kommentar]

- Rullor. Utdelningsrullor för fattighushjon [nu: Äldre fattighusrullor, serie D 1]
Mycket användbara och lättlästa. Årsvisa sammanställningar för varje enskilt rum. Med uppgifter om flyttningar och ev. uppgift om när de avlidit.

- Huvudböcker och verifikationer (G)
Här gömmer sig mycket uppgifter kring verksamheten på fattighuset och även om de personer som vistades där. Även här finns olika (tämligen lättöverskådliga) sammanställningar/rullor med namnuppgifter och dessutom något som liknar (eller är riktiga?) dödsbevis mm. Mest innehållsrika är verifikationerna, men även huvudböckerna kan vara intressanta, tex hittar man "sammandrag av begravningskostnad, likkista för ...", och därefter redovisas (alla?) de personer som avlidit på fattighuset under året, med titel och namn.

Se i övrigt anmärkningar till resp. serie.
Lars Asklund


Sammanfattning Katarina församlings fattigvårdsstyrelse

Katarina församlings fattigvårdsstyrelse kan sägas ha sitt ursprung i det fattighus som församlingen inrättade vid mitten av 1740-talet. Fattighuset var det andra i Stockholm för vilket en församling ansvarade och det löd under en särskild fattighusdirektion. Mot slutet av 1700-talet hade församlingen även övertagit ansvaret för den öppna fattigvården, dvs fattigunderstöd åt behövande som ej var intagna på fattighuset.

1844 inrättades Katarina församlingsnämnd som blev en direkt fortsättning på
fattighusdirektionen. Nämnden var indelad i en avdelning för de egentliga fattigvårdsmålen och en för de sk ordningsmålen.

1864 avlöstes församlingsnämnden av Katarina församlings fattigvårdsstyrelse.
1888 avvecklades det gamla fattighuset och en nyuppförd inrättning vid Rosenlund för såväl Katarina som Maria Magdalena församlingar togs i bruk.

Under 1800-talets senare del centraliserades många av fattigvårdens frågor och under de sista decennierna hade fattigvårdsstyrelsen enbart ansvar för beviljande av naturaunderstöd, extra (akut) understöd samt barn(uppfostrings)hjälp.

1932 avvecklades fattigvårdsstyrelsen av den gamlamodellen och ansvaret för den lokala fattigvården i Katarina församling övergick till de nyinrättade fattigvårdsdistrikten III och IV.

För ytterligare information och mer detaljer samt litteraturhänvisningar - se vidare följande sidor framåt.

Styrelsernas namn
(1745)1767-1844 Katarina församlings fattighusdirektion (med olika varianter)
1844-1864 Katarina församlingsnämnd
1864-1931 (1932) Katarina församlings fattigvårdsstyrelse


Fattigvårdsstyrelsens exp. adress (under de senare åren)
(1907)-1928 Götgatan 38
1929-1931 (1932) Folkungagatan 71


SSA/0193 Katarina församlings fattigvårdsstyrelse
SSA/0196 MariaMagdalena församlings fattigvårdsstyrelse
SSA/0810A Asylerna för husvilla
SSA/1174 Rosenlunds ålderdomshem

OBSERVERA!
Arkivmaterial (handlingar som rör historik, bilder etc) till arkivbildarna ovan
återfinns även i Överläkare Fredrik von Feilitzens samling (SSA/2835).

Inledning
Allmänt om fattigvården i Stockholm 1672 - 1932

Ansvaret för den offentliga fattigvården i Stockholm låg sedan 1672 hos stadens politikollegium. Fattigvården var alltså centraliserad och fattiga och utblottade kunde få understöd genom medel från den sk husfattigkassan som fram till 1751 helt förvaltades av politikollegiet. Till kassan fördes de medel som gavs åt de fattiga "genom vissa avgifter och kollekter eller genom gåvor och testamenten" (Johanson 1984 s.23). Utdelning av allmosorna kunde till exempel sedan ske via några av församlingarna. I en mantalslängd för boende vid Skinnarviksbergen på Södermalm finns noteringar om att fattiga där 'får kyrkionespengar" (Munthe 1959 s.118). Kassamedlen förslog inte långt ty "medan husfattigkassans medel minskade, särskilt under missväxt och nödår, ökade samtidigt antaletfattiga" (Johanson 1988 s.37). Dessutom minskade förräntningen av medlen eftersom staden lånat ur kassan utan ränta. Kollegiet hade därför oerhörda svårigheter att klara av sin uppgift.
Tiggeriet i staden var utbrett och delvis reglerat (1642 års tiggarordning). Stadens "egna" tiggare måste uppvisa en "tiggarsedel" som gav dem rätt till offentligt tiggeri och kollegiet skulle dessutom låta avvisa de tiggare som ej var hemmahörande i staden.

Enskilda inrättningar för fattiga vid denna tid var tex Danviks hospital från 1551, Stora Barnhuset från 1620-talet och Drottninghuset från 1686.

Till följd av det extrema nödåret 1697 utfärdades året efter en "tiggarförordning i vilken stadgades hur riketsfattigvård skulle bedrivas" (Johanson 1988 s.38). Från att tidigare varit baserad på i huvudsak frivilliga medel skulle nu avgifter till fattigvård erläggas tex i samband med bouppteckningar och testamenten och vissa kollekter och kyrkliga gåvomedel tillföll dessutom fattigförsörjningen. Allt tiggeri utanför den egna hemorten blev förbjudet och lösdriveri skulle stävjas.

På 1720-talet var fattigvården i Stockholm, efter många år av krig och nöd samt genom en ökande befolkning med en växande andel nödställda, oerhört eftersatt och frågan var till och med uppe på riksdagsnivå; bland annat 1731. Visserligen fanns nu ytterligare ett antal mindre fattighus och inrättningar som tillkommit på enskilt initiativ, tex Borgerskapets Enkehus från 1724 och senare det Rymanska fattighuset på Ladugårdslandet från 1732 samt det Soopska fattighuset på Blasieholmen från 1734, men dessa förslog dock inte långt. Senare tillkom också den Murbeckska inrättningen för föräldralösa flickor 1747.

1724 inrättades Kongl. Politie- och Brand-Commissionen för att bland annat förbättra politiväsendet i Stockholm. Från omkring 1730 började man även diskutera fattigvårdsfrågor och 1734 gavs kommissionen i uppdrag att söka förändra försörjningsansvaret för huvudstadens fattiga. 1736-1737 genomfördes en mönstring av "alla rätta fattiga i Stockholm". Med "rätta fattiga" avsågs "de sängliggande, lytta, lama, blinda" samt 'föräldralösa barn, utfattiga änkor och åldringar" och slutligen "de husfattiga" (se vidare Johanson 1988 s.57, not 14). Mönstringen gav vid handen att staden hade 930 "rätta fattiga" att försörja.

Komministern i Maria församling, Jonas Hjortsberg, var en av dem som pläderade för ett ökat församlingsansvar och han hävdade i en inlaga att "de fattiga skola vara mitt ibland oss" (Munthe 1959, s. 208). Kommissionens arbete ledde så småningom fram till en decentralisering av ansvaret där varje församling i Stockholm skulle försörja en fastställd kvot av fattiga. Kvoteringen baserades dels på antalet mönstrade fattiga i staden enligt ovan, dels på den sk brandvaktstaxeringen i resp. församling (dvs förmögenhetsförhållandena).
(Brandvaktsavgiften hade införts 1730 för att bekosta ett brandvaktskompani som nattetid patrullerade i staden för att hålla ordning och svara för brandsäkerheten).

"Fattiga" församlingar kom härigenom att belastas förhållandevis mindre medan mer "rika" församlingar ålades en större fattigkvot än den i församlingen boende. Några församlingar var därför snara att acceptera den nya ordningen (tex Maria Magdalena och Katarina) medan andra församlingar visade stor obenägenhet att ta på sig försörjningen och förändringsprocessen blev därför tidsmässigt utdragen. Kommissionen avvaktade och först efter kraftfullt agerande (från 1748 och med uppföljningar flera år framåt) av den nyinrättade
Serafimerorden, med Carl Gustaf Tessin i ledningen, hade alla stadens församlingar vid mitten av 1700-talet övertagit försörjningsansvaret (se vidare Johanson 1984 s.74-92).

Kungsholms församling (Ulrika Eleonora) blev den sista församlingen i staden med eget fattighus 1762. Från 1751 fick församlingarna ensamma ansvaret för förvaltningen av sina fattighus medan politikollegiet i huvudsak ansvarade för understödet av fattiga barn.

Det tidigare reglerade tiggeriet blev dessutom 1752 inte längre tillåtet. Fattigvården avsågs betalas genom att husägarna fördelade den fastställda fattigvårdsavgiften (baserad på samma grunder som den sk brandvakstavgiften) på de boende i fastigheten. Finansieringsmodellen
var dock frivillig och först 1811 hade samtliga församlingar i Stockholm infört detta system.

1757 inrättades genom ett riksdagsbeslut en "Barnhus- och hospitalsdeputation" för att förbättra förhållandena vid barnhus och hospital i riket. Man skulle inte minst se över frågor kring vård av fattiga och föräldralösa barn. I Stockholm fanns sedan tidigare Stora barnhuset.
Nu tillkom Frimurarebarnhuset 1753 (från 1757 på Malmtorgsgatan) och Politibarnhuset 1754 vid Danviks hospital. Alla dessa inspekterades och olika missförhållanden påtalades.

Politibarnhuset sammanslogs 1785 med Stora barnhuset varvid samtidigt den resterande delen av den ovannämnda husfattigkassan, som fram till nu förvaltats av politikollegiet, tillföll barnhuset. En annan bidragsgivare åt fattiga barn vid denna tid var Riksens ständers bank.
1759 tillkom dessutom Nödhjälpskassan och Fabriksfattigkassan på enskilt initiativ (se vidare Johanson 1984 s. l 00-109, s.118-119 resp. s.121 ).

Under 1770-talet, med svåra missväxtår, stadsdelsbränder och en ökande befolkning, var den tidigare omnämnda fattigkvoten om 930 "rätta fattiga" sedan länge överspelad.
En ny fattigmönstring genomfördes därför 1773 med en utvidgad indelning i fyra grupper: orkeslösa, barn, mindre arbetsföra och arbetsföra. Nu uppgick antalet mönstrade fattiga till hela 8 989 individer, 13 % av stadens befolkning. Till följd av detta inrättades arbetshus och fattigläkartjänster. En ny mönstring 1796 gav siffran 4 553 hjälpbehövande.

Över fattighusen (och över eventuellt förekommande övrig offentlig fattigvård) styrde särskilda fattighusdirektioner inom varje församling. Från och med 1796 genomfördes dessutom ett förslag från överståthållarämbetet (Kungl. Maj :t) om att samtliga församlingar förutom fattighusen (driva verksamheten och sköta intagningen av fattighjon) även skulle handha den övriga fattigvården (fattigvårdshjälp åt nödställda som ej var inhysta på fattighuset, alltså den öppna fattigvården) och därtill utse ledamöter till särskilda fattigvårdsdirektioner (fattigvårdsdeputerade) att ansvara för detta (se vidare Höjer 1967 s.84-85). Församlingarna hade därmed vid 1700-talets slut helt övertagit ansvaret för fattigvården av vuxna men på bekostnad av ett övergripande helhetsgrepp om fattigförsörjningsfrågan i hela staden.

1805 tillsattes av Kungl. Maj :t en fattigvårdskommitte för Stockholm. Utredningen ledde till en förordning av den 12 augusti 1807 om en allmän fattigvårdsinrättning i Stockholms stad.
I december 1807 inrättades en fattigvårdsdirektion som benämndes Kungliga Direktionen över allmänna fattigvården i Stockholm. Denna övertog delar av församlingarnas ansvar; åter en centralisering med andra ord. Kommitten hade "enligt danskt och tyskt mönster" föreslagit "att alla behövande skulle få någon form av hjälp". Detta skulle genomföras genom "den egentliga fattigförsörjningen, arbetsinrättningar, fattigsjukvård, samt undervisning för fattiga barn" (Johanson 1988 s.50). Personer som var tillfälligt arbetslösa skulle kunna ges naturaunderstöd och hyresbidrag. Enhetlighet skulle råda i staden.

Efter omfattande kritik om bland annat tungroddhet i den Kungliga Direktionens arbete tillsattes en ny utredning 1811 som ledde fram till 1812 års fattigvårdsförordning (utfärdad av Kungl. Maj:t den 18 mars 1812) enligt vilken församlingarna fortsatt ansvarade för sina fattighus och för sina övriga fattigvårdsärenden. Detta innebar i princip "att det i församlingarna fanns två parallella fattigvårdsorganisationer. Man skilde noga på fattighus och fattigförsörjningsorganisationer" (enligt Höjer 1967 s.97).
Från och med 1812 fick dessutom alla Stockholms skattskyldiga betala såväl en
fattighusavgift som en fattigförsörjningsavgift för att bestrida kostnaderna för fattigvården. (Framlagda förslag om en enda avgift fick ej gehör).

År 1813 beslutade Kungl. Maj :t att den allmänna fattigvården ytterst skulle underställas överståthållarämbetet (Överståthållarämbetet för fattigvårdsärenden) med en överstyrelse bestående av två parallella representationer: "Deputerade för fattigförsörjningsavgiftens bestämmande" vald av sockenstämmorna resp. "Kommitterade för fattigvården" vald av
fattighusdirektionerna. "Den förra hade till uppgift att bestämma fattigbeskattningens storlek, den senare sysselsatte sig med övriga fattigvårdsfrågor, för vilkas lösande överståthållarna ansåg sig behöva rådfråga representanter för församlingarna" (Höjer 1967 s. 102).
Denna ordning kom sedan i princip att bestå i över 30 år.

Flera församlingar hade på olika sätt disponerat delar av fattigvårdsmedlen till andra skulder men genom beslut av Kungl. Maj :t 1833 skulle samtliga kyrkoskulder vara reglerade till utgången av 1835 och från och med 1836 blev fattighusavgiften densamma i alla församlingar; nämligen en uttaxering av enkel brandvaktsavgift.

1834 drabbades Stockholm av en förödande koleraepidemi (se vidare Höjer 1967 s.135-141). Inför ett nytt hotande utbrott av sjukdomen inrättades hösten 1847 Allmänna sundhetsnämnden för hela Stockholm och lokala sundhetsnämnder i varje församling. Den väntade nya koleraepidemin utbröt dock först sensommaren 1853.

1838 tillsatte Kungl. Maj :t en fattigvårdskommitté efter inhämtande av underlag från rikets landshövdingar resp. överståthållaren i Stockholm. Kommittén arbetade i avdelningar; en för Stockholm och en för övriga landet. I ett betänkande från 1839 beräknades och uppskattades antalet fattiga i Stockholm till ca 13 000 personer; nästan var sjätte invånare.

För Stockholms del föreslogs en kommunal centralstyrelse och distriktsstyrelser (för samtliga territoriella församlingar) för fattigvården. Man föreslog också att arbetshus och en barnuppfostringsanstalt inrättades i staden. Redan befintliga fattigvårdsinrättningar skulle behållas. Förslag till finansiering lämnades också. Efter en remissomgång hos församlingarnas sockenstämmor 1840 kom förslaget att vila hos Kungl. Maj :t under några år.
När ärendet återupptogs 1843 fullföljdes i huvudsak det förslag som kommitten lagt och en Kungl. Stadga av den 1 april 1843 fastställde en fattigvårdsförordning för Stockholm.

Från om med 1844 lades därmed det övergripande ansvaret för Stockholms fattigvård på en för staden gemensam fattigvårdsstyrelse kallad Stadsnämnden (med konstituerande sammanträde i november 1843). I varje församling skulle därtill finnas en särskild styrelse med beteckningen församlingsnämnd och med en avdelning med ansvar för de sk ordningsmålen och en för de egentliga fattigvårdsmålen. (Ordningsmålen rörde bla kontroll av inflyttade, deras försörjningsförmåga - avsaknad av arbete/möjlighet till sysselsättning,
förhindrande av obehörigas inflyttning osv. Dessutom ingick frågor om allmän ordning, säkerhet och hälsovård mm). De nya församlingsnämndernas avdelningar för fattigvårdsmål förutsattes i stadgan bli identiska med de tidigare fattighusdirektionerna. Församlingarna behöll därmed sin förvaltning av fattighus och fattigvård med tillhörande donationer, beviljande av fattigunderstöd såsom hyres- och sjukhjälp, utdelning av ved, mat, kläder och
skor. Dessutom skulle för den personliga omvårdnaden "varje församling delas i kretsar, var
och en med sin ordningsman" (Munthe 1959 s.426). Ordningsmännen skulle inom sina
distrikt "noggrant akta å vad som kan förekomma i avseende på ordning, snygghet,
hälsotillstånd, dryckenskap, oenig samlevnad äkta makar emellan, försummad barnavård
m.m." (Munthe 1965 s. 120). "Ordningsmännen tjänstgjorde som socialassistenter enligt
modernt språkbruk" (Höjer 1967 s.339). (För detaljer om handläggningen av fattigvårdsmål
och ordningsmål, strävan efter enhetlighet etc, se Höjer 1967 s. 332-342).

Denna nya organisation blev "en kompromiss mellan rådandeförhållanden och kravet på
centralisering" av fattigvården i Stockholm (Munthe 1965 s.120).
1847 tillkom dessutom en sockenstämmonämnd där övergripande frågor om fattigvård och
barnavård också kunde dryftas. Denna nämnd övertog dessutom befogenheten att bestämma
över fattigförsörjningsavgiften och den kom även att agera i frågor kring centralisering
"av de slutna fattigvårdsinrättningarna'' (se vidare Höjer 1967 s. 240-246).

1862 utfärdade Kungl. Maj :t en förordning om kommunalstyrelse i Stockholm.
Detta ledde till att Stockholms stads fattigvårdsnämnd inrättades 1864 som centralt organ
med församlingsvisa fattigvårdsstyrelser som lokala myndigheter. Fattigvårdsstyrelserna
fortsatte att handlägga individuella fattigvårdsärenden (understöd och remittering till fattighus
och andra inrättningar) samt ansvara för församlingarnas fattighus. Inom var styrelse fanns en
ordförande, en verkställande direktör och en kassaförvaltare. Senare tillkom redogörare,
protokollförare/skrivbiträde och även diakonissor. Ordningsmännen behölls i den nya
organisationen. Deras uppgift som "övervakare och barmhärtiga samariter" ålade dem att
"kontrollera skolpliktiga barns skolgång och obehörig inflyttning från landsorten men också
Att föreslå hjälpbehövande till understöd i kontanter, soppmåltider eller hyresbidrag"
(Munthe 1965 s.129).

Fattigvårdsnämnden fick från och med 1872 (1871 enligt andra uppgifter) sina första centralt
anställda tillsyningsmän som var och hade ansvar för ett antal församlingar. Den tidigare
organisationen med ordningsmän inom varje församling upphörde samtidigt.
Tillsyningsmännen utredde fattigunderstödsbehovet och upprättade rapporter som sen bildade
underlag för beslut i resp. fattigvårdsstyrelse. 1878 övertog rotemännen delvis uppgiften att
inkomma med underlag.

En centralisering av fattighusen initierades redan 1859. År 1873 var sammanslagningen av de
norra församlingarnas fattighus fullbordad i Sabbatsbergsområdet. Först på nyåret 1889,
15 år efter att stadens norra delar gått samman, kunde ett nytt gemensamt fattighus
(ritat av Axel och Hjalmar Kumlien) för Maria och Katarina församlingar under namnet
"Södermalms fattighus" invigas. En särskild styrelse tillkom för inrättningen (enligt andra
uppgifter förvaltades fattighusen av fattigvårdsstyrelserna till 1913) och 1899 döptes den om
till Rosenlunds ålderdomshem.

En ny instruktion för fattigvården började gälla 1899 varvid en ytterligare centralisering ägde
rum. Fattigvårdsstyrelserna fick mer begränsade uppgifter som att bevilja naturaunderstöd och
extra (akut) kontantunderstöd samt barnhjälp.
1921 tillsatte Stadskollegiet en kommitté för att se över fattigvårdens utveckling och mål.
Ett antal betänkanden avgavs 1925-1930. Stadsfullmäktige beslutade den 14 september 1931
att organisationen på lokal nivå skulle förändras. Nya fattigvårdsstyrelser (med delvis nya
befogenheter och uppgifter) i församlingarna utsågs men kom nu att ingå i
fattigvårdsdistrikt som omfattade en eller flera styrelsers områden. Förändringen inträdde
- under en övergångsperiod 1932 och från och med 1933 var den helt genomförd.


Fattigvården i Katarina församling ca 1730 – 1932

År 1654 delades Maria Magdalena församling varvid den östra delen bildade ny församling -
Katarina församling.

Som framgått av tidigare avsnitt var fattigvården fram till mitten av 1700-talet centraliserad i
Stockholm. Understödsberättigade på Södermalm (i Katarina och Maria församlingar) fick
därför ända in på 1740-talet sina medel från husfattigkassan utdelade i Maria kyrka; ett av tre
utdelningsställen i staden.

1737 hade den Kungl. kommissionen fastställt att Katarina hade 96 nödställda att ta hand om
(se vidare ovan under Allmänt). Katarina blev nu den andra församlingen i Stockholm som
(efter Maria Magdalena) förklarade sig villig att svara för de nödställda enligt den
ovannämnda kommissionens förslag. 1738 hade nämligen de båda södermalmsförsamlingarna
ställt sig positiva men väl värt att notera är att antal tilldelade fattiga att försörja klart
understeg det mönstrade antalet fattiga boende i församlingarna !

1744 fick Maria Magdalena församling Kungl. Maj :t tillstånd att behålla insamlade
kollektmedel för att försörja sina fattiga vilket anses "vara orsaken till att även Katarina, den
andra söderförsamlingen, beslöt att försöka lösa fattigförsörjningen i sin församling, enligt
de givna direktiven från politi- och brandkommissionen" (Johanson 1984).
Politikollegiet kopplades på detta sätt bort från 'församlingens fattigvårdsorganisation "
(Höjer 1967 s.59-60).

Komministern i församlingen, Lars Portuan, började hösten 1744 samla in frivilliga medel
genom personliga besök hos församlingens medlemmar. 1745 började Katarina församling
försörja de första 20 egna och mest behövande fattiga och man ansökte också hos Kungl.
Maj :t om samma tillstånd till kollektmedel som Maria Magdalena redan fått (se ovan).
Samma år upprättades också en stambok där frivilliga bidrag (de första noterade i februari
1745) till ett fattighus och till fattigvården kunde antecknas. Även lotterier till förmån för
fattigvården i Katarina förekom och i arkivet finns bevarade lotteriräkenskaper för åren
1746-1752. En grupp om 19 deputerade utsågs nu för att lösa frågan om församlingens
fattigvård och bland dessa 19 fanns bryggareåldermannen Olof Ström som föreslog att
församlingen skulle inköpa det sk "Engelska huset" (= förra engelska ministerhuset vid
Götgatan dvs "fd engelska ambassaden") även kallat Lilliehoffska huset (vid nuvarande
Medborgarplatsen). Kyrkorådet beslutade i maj 1745 (sockenstämman i april 1745 enl. andra
uppgifter) att för 40.000 riksdaler kopparmynt inköpa byggnaden för att där inrätta ett
fattighus och man utsåg därtill fattighusföreståndare. För att leda fattighuset utsågs en
särskild direktion (snart benämnd Katarina församlings fattighusdirektion).

Fattigvården i Katarina (liksom i Maria Magdalena) bekostades enbart genom frivilliga medel
och någon uttaxering av brandvaktsavgift (som blev fallet i övriga Stockholmsförsamlingar)
förekom ej under 1700-talet. Enskilda donationer för fattigvårdsändamål lämnades till
församlingen och de förvaltades efterhand separat, åtskilda från de allmänna
fattigvårdsmedlen. Först i april 1811 införde Katarina som sista församling i staden en
fattigvårdsavgift baserad på två tredjedels brandvaktsavgift (se vidare ovan under Allmänt).
Fattighuset var i bruk ända till 1888 då fattighushjonen flyttades till den nyuppförda
inrättningen vid Rosenlund (se ovan under Allmänt). (Under en period innan Rosenlund
tillkommit hade församlingen dessutom tillgång till platser i det sk Katarinahuset på
Sabbatsberg.)

"Södra frivilliga arbetshuset i hörnet av Högbergsgatan och Götgatan hade upprättats av de
båda söderförsamlingarna gemensamt 1773" (Munthe 1965 s.186). Här vid arbetshuset
(senare arbetsinrättningen) kunde arbetsföra utan arbete bidra till sin försörjning. Även
kringstrykande och tiggare "som ägaförmåga, men sakna håg för arbete" (Munthe 1965
s.186) kunde tas in för tvångsarbete. Senare kunde även personer dömda till tvångsarbete tas
in vid arbetsinrättningar som då blev något av en straffanstalt. 1844 flyttades inrättningen till
en fd klädesfabrik på Glasbruksgatan (senare Katarinavägen), tidigare ägd av fabrikör
P.C. Dihlström.

1813 inrättade församlingen ett separat sk fattigförsörjningshus i en inköpt fastighet på
S. Tullportsgatan 39 (nuv. Östgötagatan). 1856 avyttrades denna fastighet då ett för Maria och
Katarina gemensamt (fattig)försörjningshus (Södra försörjningshuset, från 1860 Södra arbets-och försörjningsinrättningen) tagits i bruk året innan på en tomt gränsande till
Arbetsinrättningens byggnad (Glasbruksgatan). 90 av de 150 intagna försörjningshjonen i det
nya försörjningshuset kom från Katarina församling.1864 centraliserades dock försörjningshusen i Stockholms församlingar (till Allmänna försörjningsinrättningen på
Kungsholmen som öppnat 1860) och byggnaden på Söder införlivades då med
Arbetsinrättningen. Till skillnad från fattighuset, där gamla och sjuka som var helt oförmögna
att klara sig själva togs in, skulle på försörjningshuset de som blivit nödställda (genom
olycksfall, anhörigas bortgång osv) tillfälligtvis kunna tas om hand.
Under sensommaren-hösten 1834 drabbades Stockholm av en omfattande koleraepidemi.
Denna tarmsjukdom är mycket smittsam och sprids via till exempel vatten och livsmedel,
vilket läkare och ansvariga vid denna tid ej hade kunskap om. I Katarina församling användes
som provisoriska kolerasjukhus dels Sivertska kasernen vid Tjärhovsgatan (tillsammans med
Maria Magdalena) 24/8 - 31/10 med 391 dödsfall noterade, dels Provisoriska sjukhuset
(dvs den inrättning som senare blev Katarina sjukhus) 14/9-1/10 med 29 döda (Höjer 1967 s.
136-137). Pengar till bekämpande av sjukdomen insamlades och återstående medel återfanns
senare i en kolerafond. Dessutom uttaxerades i efterhand 1835-1840 i hela staden en sk
koleraavgift för att betala de lån som tagits för att finansiera kostnaderna för koleraepidemin.

Inför faran av en ny koleraepidemi inrättades hösten 1847 en lokal sundhetsnämnd i
Katarina församling. För Södermalm utsågs Provisoriska sjukhuset (Katarina sjukhus) och
gäldstugan vid Hornsgatan (Bysättningshäktet, "Bysis") till beredskapssjukhus vid händelse
av kolerautbrott. Först efter sex år kom det väntade utbrottet i augusti 1853 med nya, mindre
omfattande attacker under flera efterföljande sensomrar.
"Sundhetsbyråer, utrustade med läkare, sköterskor och bärare, öppnades i alla
församlingar" (Höjer 1966 s. 371). Provisoriska sjukhuset var i bruk 16/8-8/12 1853 samt
även sensomrarna/höstarna 1854-1857 och 1859 medan Gäldstugan användes 23/8-22/10
1853 som provisoriska kolerasjukhus. Under koleran 1853 avled 507 personer i Katarina
enligt statistiken och generellt framhölls i rapporterna "att koleran var en farsot, som slog
ojämförligt hårdast bland den fattiga befolkningen och i de mest ohygieniska och sämst
bebyggda kvarteren" (Höjer 1966 s. 380). I Katarina var tex Glasbruksgatorna särskilt hårt
drabbade.

För kringstrykande, ofta illa klädda, husvilla fattiga, sk barackhjon, inrättades 1838
fattigbaracker och fattighärbärgen i Stockholm. "Fattigbaracken var afsedd för arbetsföra
men husvilla personer, som endast behöfde skydd för natten, under det att fattighärbärget var
bestämdt att mottaga sjuklingar och värnlösa, som upptogos från gatorna och voro i saknad
afhem och vård" (Muller 1906 s. 209). I Katarina församling inrättades en sådan fattigbarack i Malongska huset vid Nytorget och snart tillkom också ett fattighärbärge där. 1844 flyttade
inrättningarna till Götgatan 32 för att 1847 flyttas till Stadsträdgårdsgatan 55 nära Hammarby
sjö. 1852 flyttades åter inrättningen, nu till Södra Tullportsgatan 49-51 (nuv. Östgötagatan)
och när den upphörde övertogs byggnaden istället av Militärförsörjningsinrättningen 1861.

Genom 1843 års fattigvårdsstadga inrättades året efter Katarina församlingsnämnd med en
avdelning för de egentliga fattigvårdsärendena/-målen och en avdelning för ordningsmål.
Församlingen indelades nu också i 16 distrikt med 4 ordningsmän i varje till skillnad från
tex Maria Magdalena som hade fler distrikt men enbart en ordningsman i varje (se vidare
ovan under Allmänt). Protokollsmässigt tycks ordningsmålsmöten och sundhetsnämndsmöten
delvis vara samtidiga (se vidare under Arkiv nedan).

1864 avlöstes församlingsnämnden av Katarina församlings fattigvårdsstyrelse.
Vid utgången av september överlämnades församlingsnämndens tillgångar och arkiv mm till
den nya styrelsen.

1866 bildades på initiativ av Fattigvårdsnämndens ordförande en allmän sk skyddsförening
för hela Stockholm. I en del församlingar fanns redan tidigare lokala (:fruntimmers-)
skyddsföreningar men inte i Katarina. Nu bildades dock en lokal skyddsförening
(skyddskommitté) i församlingen och här fick även kvinnor möjlighet att genom frivilligt
arbete engagera sig i fattigvården. De sk skyddsfruarna skulle noggrant utöva "tillsyn av de
fattiga barnens vård i kroppsligt och andligt avseende" och särskilt kontrollera de
skolpliktiga barnens skolgång (Munthe 1965 s.130).

En barnkrubba fanns i Katarina nära Hammarby tull under en period redan vid 1850-talets
slut; en av de första i Stockholm. Den allra första i staden hade för övrigt öppnats i början av
1850-talet på Kungsholmen. 1873 grundades en barnkrubba i Katarina på Stora Bondegatan
23. Den flyttades 1881 till Stadsträdgårdsgatan 32 (nuvarande Nytorgsgatan), 1889 till
Tjärhovsgatan 13 samt 1896 till Östgötagatan 47. 1904 tillkom ytterligare en barnkrubba i
Katarina vid Blekingegatan 22 och 1908 en tredje som överfördes till Sofia församling.
1915 hade församlingen byggt ett eget hus på Kapellgränd 9 dit den första barnkrubban
flyttades. "Det inrymde lokaler för både barnkrubba, småbarnskrubba och barnavärn"
(Landquist 1965 s.167). Längre fram fick inrättningen namnet Katarina norra daghem.

Vid Södermanlandsgatan 13 (nuvarande Södermannagatan) i Katarina låg vid slutet av 1850-
talet Fabriksfattighuset med reglemente från 1759. Inrättningen var såväl ett sjukhus som ett
fattighus med egen direktion och bekostades genom årliga bidrag från Stockholms
manufakturidkare (fabrikanter).

Mycket av det sociala hjälparbetet i församlingen tillkom alltså på privat väg.
På 1870-talet öppnade fd lärarinnan Elsa Borg flera filantropiska inrättningar i Vita bergen.
Man utbildade sk bibelkvinnor i ett bibelkvinnohem öppnat 1876 och startade ett sk
missionshem för utbildning av missionärer till Nordafrika. Vidare tillkom flera barnhem samt
1879 ett skyddshem för prostituerade och fd kvinnliga fångar.

1880 öppnade Evangeliskt-lutherska missionsföreningen en sk missionshydda vid Mejtens
gränd i Katarina församling. Här verkade en diakonissa för att hjälpa behövande. Ur denna
verksamhet uppstod senare Sofia församling (se nedan). Katarina hade dessutom egna
diakonissor (anställda 1887 resp. 1896) och övertog 1899 även tjänsten i missionshyddan
varefter man hade 3 diakonissor i församlingen; en fjärde tillkom 1900.

Ett annat privat initiativ var tex Föreningen för skollovskolonier, bildad 1885, med
lokalavdelning i Katarina samma år. 1885 startades också matbespisning för fattiga
skolbarn med stöd av insamlade medel. Vidare fanns en arbetsstuga för skolbarn som
öppnades 1887 (den andra i Stockholm efter Adolf Fredrik). En andra tillkom 1889 för barn
till arbetare vid Liljeholmens stearinfabrik. 1896 övertogs denna arbetsstuga av Katarina
församling. Senare tillkom ytterligare arbetsstugor (1902, 1906).

Föreningen Katarina Mjölkdroppe bildades i december 1901; Stockholms, Sveriges och
Nordens första; Initiativtagare var fattigvårdsinspektören Lindblom, förste stadsläkaren
Ivar Andersson och barnläkaren Gustaf Moritz Blumenthal. Mjölkdroppens lokaler fanns på
Nytorgsgatan 25B. Verksamheten innebar att man tillhandahöll kostnadsfri, steriliserad
flaskmjölk och dessutom gav man råd och understöd till spädbarnsmödrar i församlingen.
Inspirationen kom bland annat från en tidningsartikel om en fransk motsvarighet (se vidare
Stenhammar 2001 s.28-30).

1917 bildades Sofia församling genom delning av Katarina. Den nya församlingen fick
därvid en egen fattigvårdsstyrelse som alltså verkade i det område som tidigare utgjort den
östra delen av Katarina.

1932 tillkom en ny fattigvårdsstyrelse i Katarina församling efter beslut året innan (se vidare
ovan under Allmänt). Den södra delen av församlingen utgjorde nu ett av de nyinrättade
fattigvårdsdistrikten i Stockholm (nämligen nr III) medan den norra delen tillsammans med
Sofia ingick i fattigvårdsdistrikt nr IV.
Katarina församlings fattigvårdsstyrelse med anor i 1740-talet var därmed helt omvandlad.


Arkivet

Tidigare förteckningar och accession

Arkivet har tidigare varit uppdelat i två delar med varsin arkivförteckning:

Nr I. 1747-1916 (SSA/0193a)
Inkom till Stadsarkivet med acc.nr 6/1931. En arkivförteckning upprättad av amanuensen
Nils Staf (sedermera stadsarkivarie) är daterad den 24 nov 1930. Emottagandet av arkivet och
dess förteckning är undertecknat av stadsarkivarie Bertil Boethius den 3 februari 1931.
Förteckningen är stämplad som inkommen samma dag med nr 51/1931.

Nr II 1917-1932 (SSA/0193b)
En förteckning över arkivet upprättad av Helmer Larsson? är daterad den 16 maj 1932.
Förteckningen är granskad 31/5 1933 av BB-s (= Bertil Boethius) och stämplad som
inkommen till Stadsarkivet 26/5 1933 med nr 257. Acc.nr anges ej på förteckningen men
däremot "anmäld 2/9 33 § 11 ". Därtill förekommer ett tilläggsaccessionsnummer 25/1938 på
denna förteckning.

Slutligen finns ytterligare en tilläggsleverans med ace.nr 32/1942,

Särskild inledning med historik förekommer ej till någon av förteckningarna och båda är
upprättade efter äldre modell utan volymnummer.
De äldre förteckningarna har bevarats i depån.



Arkivhandlingarna

Protokollen (serie A 1) finns i en svit from 1767. Tidigare protokoll saknas liksom åren 1781-1811. Avdelningen för ordningsmål och sundhetsnämnden har egna protokoll men med omfattande luckor; endast åren 1854-1855 samt 1859-1860 finns bevarade (serie A 2).

Diarierna 1899-1932 upptar inkomna understödsansökningar och är alltså inga allmänna skrivelsediarier (serie C 1). Här dock saknas åren 1915-1924. Det förekommer även diarier över ansökningar om intagning på ålderdomshem 1899-1929 (serie C 2).

Rullor över understöd återfinns dels i egna serier, dels som bilagor till protokoll resp. räkenskapshandlingar (se särskild bilaga kring detta).
Äldre fattigvårdsrullor omfattar åren 1810-1856 (serie D 1) och är upplagda rumsvis (fattighuset).

Barnhjälpsrullor finns i dels bundna i andra serier, dels i en egen serie med några mer omfattande volymer från 1890-talet samt dessutom för åren 1919-1932 (serie D 2A).

Rullor över extra understöd förekommer dels bundna i andra serier, dels i egen serie 1928-1932 (serie D 2B).
Andra exempel är olika Rullor över naturaunderstöd (serierna D 3C - ved, D 3D - skor, D 3E-mat).


Inkomna handlingar (serie E 1) utgörs av strödda handlingar 1783-1926.

Handlingar rörande fonder, donationer och testamenten (serie F 1) 1766-1917 upptar de fonder där handlingar bevarats. Förteckningsbladen specificerar förekommande fonder med donators namn och "fondårtal". Dessutom finns en förteckning i en volym över ett antal fondhandlingar.

Huvudböckerna (serie G lA) återfinns i en nästan sammanhängande svit 1745-1931. Fram till 1830 finns verifikationerna bundna i huvudböckerna. 1831-1932 bildar de en egen serie (G 3). Lotteriräkenskaper 1746-1752 liksom en stambok för fattighuset 1745-1789 återfinns i serie G 4.


Undertecknad har i okt-nov 2004 omförtecknat arkiven varvid bland annat en del serieändringar och utvidgningar har skett men stora delar av förteckningen bygger trots allt på den äldre versionen. En konkordanslista över gamla och nya seriesigna finns som bilaga.
De två "delarkiven" har alltså sammanslagits men den största förändringen är ändå att arkivet nu är volymnumrerat vilket bör underlätta identifieringen av enskilda volymer i betydande grad.

Stockholm i Stadsarkivet Frihamnen 2004-11-15
Lars Asklund
1 :e arkivarie


Litteratur/Källor
Andersson, Margareta och Jansson, Gun: Inledning till arkivförteckning
Fattigvårdsnämnden. 1999.

Anonymus: Inledning till Arkivförteckning Sociala byråer I - IX (äldre version). odat.

Ferlin, P.R.: Stockholms stad i juridiskt, administrativt, statistiskt och borgerligt
hänseende. Sammandrag. Sthlm 1859.

Höjer, Torgny: Sockenstämmor och kommunalförvaltning i Stockholm fram till 1864. Stockholmsmonografi nr 29. 1967.

Johanson, Ulla: Fattiga och tiggare i Stockholms stad och län under 1700-talet.
Stockholmsmonografi nr 56. Akademisk avhandling. 1984.

Johanson, Ulla: Huvuddrag i Stockholms förvaltningshistoria 1672-1815.
Bihang i Arkivnämndens verksamhetsberättelse [för år] 1987. 1988.

Johanson, Ulla: Rik eller fattig? Personforskning i arkivbestånd från Stockholms stad och län. Småskrifter utgivna av Stockholms stadsarkiv. Nr 2. 1995.

Johanson, Ulla: Artiklar om fattigvård på cd-ROM-skivan Söder i våra hjärtan. 1998.

Landquist, John: Livet i Katarina. 1965.

Munthe, Arne: Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet. 1959

Munthe, Arne: Västra Södermalm från mitten av 1800-talet. 1965.

Muller, Jos.: Fattigvården i Stockholm från äldre till nyare tid. 1906.

Press, Maria: Skyddsfruar och ordningsmän - en studie i 1800-talets nytänkande filantropi. I Studier och handlingar rörande Stockholms historia VII utgivna av Stockholms stadsarkiv. 1994.

Stenhammar, Ann-Marie: Mjölkdroppen - filantropi, förmynderi eller samhällsansvar ?
2001.

Stockholm 1897. Band I. Sthlm 1897.

Stockholms kommunalkalender. Skilda årgångar.

Toll, Eva: Inledning till arkivförteckning Överståthållarämbetet för fattigvårdsfrågor.
1989. Bilaga om rullor över understödstagare i Katarina församling

Hänvisningar

Relaterade arkivenheter
Se: (SE/SSA/0914/J/2)

Kontroll

Skapad2004-10-05 00:00:00
Senast ändrad2021-10-12 15:12:59