Sök i arkiven
Genvägar MENY

LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND /LRF/ ORTSFÖRBUNDET VARBERG  (1930 – )

Organisation

KategoriFörening. Ospecificerad (Facklig organisation)
HistorikH I S T O R I K
Folkrörelsernas arkiv i norra Halland
101 LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND/LRF/ORTSFÖRBUNDET VARBERG
"Efter det första världskriget inträffade i vårt land den inflation som gjorde det ytterligt besvärligt för de jordbrukare som skaffat sig egendomar under och omedelbart efter kriget. När kronans värde återfick guldvärdet inträffade ett våldsamt prisfall på såväl fastigheter som på jordbrukets produkter och många yngre jordbrukare hade inte möjligheter att fortsätta sin rörelse, utan fick lämna sina förvärvade gårdar. Men så småning om blev läget stabilare och under några år framåt fick jordbruket arbeta under någorlunda lugna förhållanden. Dock började snart nog rykten komma i svang om en förödande kris i Amerika. Och det dröjde inte så länge innan krisen även hunnit till vårt land. Det blev en mycket omfattande arbetslöshet och stora svårigheter att avsätta jordbrukets produkter till rimliga priser. Det var just vid denna tid, alltså i slutet av 1920-talet som de första meddelandena kom ut i pressen om att ivriga försök gjordes för att samla jordbrukarna i en facklig organisation. Resultatet av förhandlinmgarna blev att vid lantbrukveckan 1929 kunde den nya riksorganisationen Riksförbundet Lansbygdens Folk konstitueras. Man anställde en ombudsman och detta uppdrag lämnades åt Karl Levin. Denne kom under hösten 1929 över till Halland och höll ett antalföredrag, där han belyste den nya organisationens nödvändighet och arbetssätt. Karl Levin var en eldsjäl. Han kunde konsten att argumentera och beisa att nu var det nödvändigt att Sveriges bönder samlades under ett gemensamt förbund. Resultatet blev också gott och i våra bygder bildades under vintern 1930 ett flertal lokalavdelningar och på andra platser hade man utsett interimstyrelser.
Ombud från såväl de nybildade lokalavdelningarna som för interimstyrelserna kallades till sammanträde på Varbergs hotell, lördagen den 19 april 1930 och då bildades Varbergstraktens ortsförbund. Sammanträdet hölls under ordförandeskap av numera avlidna landstingsman Nils Alfred Johansson i Ljungstorp. Rätt mycket folk var församlade, de flesta av intresse för saken, men inte så få av ren nyfikenhet. Man ville se hur de personer såg ut, vikla trodde att det skulle gå att samla Sveriges bönder i ett gemensamt förbund. Hos många var detta en absurd tanke.
Emellertid hade representanter infunnit sig för de nybildade lokalavdelningarna i Tvååker, Spannarp, Hunnestad och Åskloster. Dessutom från interimstyrelserna i Grimeton, Rolfstorp, Lindberg-Torpa, Träslöv, Värö och Veddige. De närvarande ombuden beslöt enhälligt att bilda ortsförbundet och den första styrelsen fick följande sammansättning: Gustav Svensson, Rör, Nils Reis, Grimeton, A Hvalgren, Kullagård, Oskar Andersson, Nyebro, Gustaf Nilsson, Tolfsgård, Per Antonsson, Hunnestad och Lars Andersson, Varberg.
Medlemsantalet uppgick under det första arbetsåret till 410 st och arbetet inom ortsförbundet gick i huvudsak ut på ett intensivt organisationsarbete. Det gällde ju att få så många som möjligt med i den nya organisationen och det lyckades också ganska bra. Redan efter ett år hade antalet medlemmar ökats till 800.
Under åren 1930-1931 arbetades intensivt inom ortsförbundets ledning på att få till stånd ett länsförbund för att kunna anställa en ombudsman.Trots starkt motstånd från vissthåll kunde länsförbundet bildas och som ombudsman anställa Carl Berntsson.
I början på 1930-talet hade krisen nått sitt bottenläge. Sålunda kan meddelas att proserna på jordbruksprodukter enligt dåvarande Sveriges Allmänna Lantbrukssällskaps noteringar utgjorde den 9/4 1932 för smör 173 öre, fläsk 72, ägg 58 ochj för smågrisar 50 öre per kg. Det var dystra tider för jordbrukets utövare och många gånger har man undrat över hur det gick att klara krisen. Men det var under denna tid som jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse fick verklig fart.
Några år därefter eller närmare bestämt 1936 komma alarmerande rykten om en storkonflikt i Dalarna och Norrland. Jordbrukarna-skogskörarna där uppe ville ha kollektivavtal för sitt arnete i likhet med andra arbetsgrupper, men detta ville inte skogsbolaget vara med om. Och så bröt konflikten ut. Från Skogsbolagshäll trodde man att det skulle gå lätt att splittra bönderna då man spekulerade i att bönderna inte skulle ha råd att köpa mat till sig själva och sina djur om förtjänsternas av skogskörningarna uteblev. Det sattes igång en riksomfattande insamling av spannmål för att hjälpa yrkesbröderna i norr och för första gången fick man ett klart bevis på att Sveriges böder kunde hålla ihop och hjälpa varandra. Inom vårt ortsförbbund var givmildheten mycket stor. Sålunda insamlades inom området inte mindre än 43411 kg spannnmål. Av detta förmales 12100 kg till mjäl och sändes norrut. Men där hade man fått stora mängder av varor att man inte kunde ta emot mera. Därför såldes ca 32000 kg, till centralföreningen för ett belopp av 4931 och detta belopp översändes till RLF:stödfond. Konflikten i Dalarna löstes snabbt och skogskörarna fick sina krav till fullo genomförda.
Under de närmaste åren blev ortförbundets ställning allt mera stabilt. När förbundet firade sitt 10-års jubileum var antalet medlemmar 1333 st, och nu hade även avdelningarna i södra Mark anslutit sig till ortsförbundet
Vid ett sammanträdepå hösten 1940 lämnade agronom Gullander en intressant redogörelse angående de förhandlingar som RLF:s förbundsstyrelse och ledningen för Lantbruksförbundet, fört med regeringen angående prissättningen på jodbruksprodukter. Han meddelade att jordbruket nu fått förhandlingsrätt med myndigheterna. Talaren trodde att detta skulle betyda mycket i framtiden för vårt jordbruk.
Under början på 1940-talet arbetade även RLF under de svåra förhållanden så då rådde på grund av kriget. Det var ständiga klagomål över dåliga priser och alla ingrepp i näringslivet som väl voro nödvändiga i det läge kriget medförde. Vid årsskiftet 1945-1946 var det åer ett mycket kritikst läge för jordbrulet. För att få sina krav tillbörligt beaktade hotade RLF med mjölkstrejk. Situationenj var allvarlig, men så småningom reddes deta hela upp. det blev som vanligt vid dylika tillfällen en kompromiss, som ingen var nöjd med, men alla glada över att någon strejk inte kom till stånd.
Året 1945 hade antalet medlemmar ökat så att de nu uppgick till 1726 st. men ännu fanss det rätt många jordbrukare som inte insett betydelsen av att tillhöra en facklig organisation. Av denna anledning sattes organisationsarbetet åter igång och allt flera medlemmar kunde inskrivas. Sålunda kunde man redovisa 2110 medlemmar 1948 och det steg till 2214 1952.
Allt efter som tiden skred har arbetet inom ortsförbundet lättat rätt mycket. En stor del av de aktuella frågorna ha hänskjutits till länsförbundet för att klaras av av dessa ombudsmän. På så sätt har en stor del av verksamheten centraliserats till expeditionen i Falkenberg, som nu fått karaktären av ett ämbetsverk. Att detta är en stor lättnad för repsektive styrelser är alla överens om. Men för att RLF verkligen ska bli den folkrörelse som var meningen vid dess bildande, måste såväl varje enskild medlem som lokalavdelning och ortsförbund vara i ständig verksamhet."
Källa: historik från 25-årsjubiléet 1955.
Kompletterat och omarbetat av Gun Hildén 1994, 1996.
Facklig organisation, Lantbrukarnas Riksförbund / LRF /
Hänvisningar till orter
Ospecificerad topografiuppgift (Sätesort)
WebbsidaExtern länk
ReferenskodSE/FANN/FANN_101
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/agent/DdkB8zUpLo39zj1XTX7RE2
SpråkSvenska
ExtraIDFANN_101