Kronohäktet Långholmen kom till efter att 1840-1841 års riksdag hade beslutat att en ny och mer human fängelsereform skulle införas i Sverige. Enligt reformen skulle nya häkten och fängelser uppföras och gamla byggas om efter det amerikanska cellfängelsesystemet, "Philiadelphiamodellen", som innebar enskilda celler för fångarna istället för stora förvaringsrum, "logementssystemet", där både män och kvinnor fick trängas under svåra och ohygieniska förhållanden.
Kronohäktet som öppnades 1850 var i första hand till för rannsakningsfångar som hölls i förvar under brottsutredningen och i väntan på rättegång, men även för fångar med korta strafftider från 6 månader till 2 år. Häktet ordnades i en tidigare klädesfabrik, byggd 1835. Hit överflyttades i december 1850 fångar från Smedjegårdshäktet, som var beläget intill Centralfängelset på Norrmalm vid Norra Bantorget. Snart blev Kronohäktet för litet och en tillbyggnad, uppförd efter ritningar av arkitekt Carl Fredrik Hjelm, öppnades 1867. Den bestod av 30 nya celler, fängelsekök, direktörsbostad, rum för fångvakter och nya inhägnade rastgårdar av tårtbitsmodell på gården.
På Kronohäktet intogs brottsmisstänkta från hela landet. De som sedan dömdes till längre fängelsestraff överfördes till Centralfängelset Långholmen. Dödsdömda fångar blev kvar i häktet till dess domen verkställdes eftersom det knappast var någon ide att föra dem vidare till fängelse. Fängelseverksamheten på Långholmen avvecklades i början av 1970-talet.
Kronohäktets arkiv har ordnats och förtecknats av Uppsala landsarkiv. Arkivet, omfattande 71,5 hm, överfördes till Stockholms stadsarkiv 1994. Se även Kronohäktet Långholmens kyrkoarkiv, förteckning nr 6047.
Inledningen förekommer även som illustrerad artikel till DVD-skivan "Rotemannen", utgiven av Stockholms stadsarkiv 2012.
Stockholms stadsarkiv den 16 februari 2015 Christina Hellgren