Från Carl Marinus till Axel Oxenstierna

Axel Oxenstiernas skrifter och brev

Innehåll

Innehåll Tack vare Rohans och Zürichs inflytande har de katolska kantonerna, som hatar den svenska armén, avhållit sig från fientligheter och gått med på att skicka ett sändebud till greve Wolfeck, guvernören i Konstanz, med uppdrag att å schweizarnas vägnar lova att skydda staden, om han lät schweizarna ta den i sekvester; dessa skulle sedan vid krigets slut överlämna den till den segrande sidan. Guvernören svarade, att hans angelägenheter inte angick schweizarna och att hans enda uppdragsgivare var österrikarna. Detta svar passade protestanterna utmärkt, som anklagar katolikerna för att motsätta sig svenskarna utan goda skäl, när fienden övermodigt avvisar så rimliga kapitulationsvillkor och självmant störtar sig och staden i fördärvet. Katolikerna kräver emellertid ändå att den svenska armén ska fördrivas från Thurgau och hävdar att det skadar deras anseende att låta främmande soldater härja i landet. Deras upprördhet drabbade också Rohan som de hotar med döden och smädar grovt. Fem fransmän hålls fängslade i Uri. När man i Zürich såg att staden är hotad från alla håll på grund av att man tillåtit Horn genommarsch, beslöt man att i förbund med svenskarna driva ut fienden, om de katolska schweizarna förenade sig med spanjorerna eller bedrev aggression mot de förbundnas armé. Den som genomdrev beslutet var Johann Breitinger, föreståndare för kyrkan i Zürich, en from, oförvitlig och lärd man, som har så stort anseende att man lyssnar på honom i de viktigaste frågor. Han sympatiserar starkt med Sverige och har uppmanat de ledande männen att inte svika Heilbronnförbundet och att hjälp Horn, som katolikerna hatar intensivt. Han har bett Marinus att skriva till AO och föreslå, att han skriver till Bern och Zürich och uppmanar dem att hålla fast vid sitt modiga beslut. Folket i Zürich, som avskyr de katolska kantonernas vidskepelse och övergrepp mot protestanterna, skulle lätt kunna sluta sig samman med de förbundna i Tyskland, om de med deras hjälp kunde återtaga Thurgau och Toggenburg, vilkas invånare till största delen är protestanter. Även de schweiziska katolikerna är på sin vakt och har samlat några tusen man, varav en del skickats som hjälp till abboten av Sankt Gallen. – Marinus håller Horn informerad. Denne planerar att fortsätta belägringen med hjälp av förstärkningar från Birkenfeld och uppmuntrad av utlovat stöd från Zürich, och vidare kommer Bernhard av Sachsen-Weimar att följa efter Aldringen, som tillsammans med spanjorerna, Tyrolen och Salzburg har en armé på totalt 17000 man. – Belägringen av Konstanz fortsätter, och Marinus hoppas att personligen kunna rapportera till AO om stadens fall. – Han ber om sitt arvode. – Postskriptum: Det rapporteras att Bernhard av Sachsen-Weimar och Horn haft ett möte vid Konstanz och att den förre ska dra i fält mot Aldringen, som befinner sig i Überlingen tillsammans med de spanska trupperna. Även Zürichs trupper är redo.

Innehåll

Tack vare Rohans och Zürichs inflytande har de katolska kantonerna, som hatar den svenska armén, avhållit sig från fientligheter och gått med på att skicka ett sändebud till greve Wolfeck, guvernören i Konstanz, med uppdrag att å schweizarnas vägnar lova att skydda staden, om han lät schweizarna ta den i sekvester; dessa skulle sedan vid krigets slut överlämna den till den segrande sidan. Guvernören svarade, att hans angelägenheter inte angick schweizarna och att hans enda uppdragsgivare var österrikarna. Detta svar passade protestanterna utmärkt, som anklagar katolikerna för att motsätta sig svenskarna utan goda skäl, när fienden övermodigt avvisar så rimliga kapitulationsvillkor och självmant störtar sig och staden i fördärvet. Katolikerna kräver emellertid ändå att den svenska armén ska fördrivas från Thurgau och hävdar att det skadar deras anseende att låta främmande soldater härja i landet. Deras upprördhet drabbade också Rohan som de hotar med döden och smädar grovt. Fem fransmän hålls fängslade i Uri. När man i Zürich såg att staden är hotad från alla håll på grund av att man tillåtit Horn genommarsch, beslöt man att i förbund med svenskarna driva ut fienden, om de katolska schweizarna förenade sig med spanjorerna eller bedrev aggression mot de förbundnas armé. Den som genomdrev beslutet var Johann Breitinger, föreståndare för kyrkan i Zürich, en from, oförvitlig och lärd man, som har så stort anseende att man lyssnar på honom i de viktigaste frågor. Han sympatiserar starkt med Sverige och har uppmanat de ledande männen att inte svika Heilbronnförbundet och att hjälp Horn, som katolikerna hatar intensivt. Han har bett Marinus att skriva till AO och föreslå, att han skriver till Bern och Zürich och uppmanar dem att hålla fast vid sitt modiga beslut. Folket i Zürich, som avskyr de katolska kantonernas vidskepelse och övergrepp mot protestanterna, skulle lätt kunna sluta sig samman med de förbundna i Tyskland, om de med deras hjälp kunde återtaga Thurgau och Toggenburg, vilkas invånare till största delen är protestanter. Även de schweiziska katolikerna är på sin vakt och har samlat några tusen man, varav en del skickats som hjälp till abboten av Sankt Gallen. – Marinus håller Horn informerad. Denne planerar att fortsätta belägringen med hjälp av förstärkningar från Birkenfeld och uppmuntrad av utlovat stöd från Zürich, och vidare kommer Bernhard av Sachsen-Weimar att följa efter Aldringen, som tillsammans med spanjorerna, Tyrolen och Salzburg har en armé på totalt 17000 man. – Belägringen av Konstanz fortsätter, och Marinus hoppas att personligen kunna rapportera till AO om stadens fall. – Han ber om sitt arvode. – Postskriptum: Det rapporteras att Bernhard av Sachsen-Weimar och Horn haft ett möte vid Konstanz och att den förre ska dra i fält mot Aldringen, som befinner sig i Überlingen tillsammans med de spanska trupperna. Även Zürichs trupper är redo.