Torsdag den 11 augusti, kl. 16.30–22.00, genomförs underhållsarbete på webbplatsen. Arbetet påverkar såväl webb som bildvisningen och vi ber om överseende för de störningar som kan uppkomma till följd av detta arbete.
bild
Arkiv

Kungsholms församlings fattigvårdsstyrelse


Grunddata

ReferenskodSE/SSA/0195
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/L3FGqJrjoaQez1sIDinF25
ExtraID0195
Omfång
19,1 Hyllmeter 
ArkivinstitutionStockholms stadsarkiv (depå: Kungsklippan)

Innehåll

Inledning (äldre form)Sammanfattning Kungsholms församlings fattigvårdsstyrelse



Kungsholms församlings fattigvårdsstyrelse kan sägas ha sitt ursprung i det fattighus som församlingen byggde och öppnade 1762. Fattighuset kom att bli det sist inrättade i Stockholm för vilket en församling ansvarade och det löd under en särskild fattighusdirektion. Mot slutet av 1700-talet hade församlingen även övertagit ansvaret för den öppna fattigvården, dvs fattigunderstöd åt behövande som ej var intagna på fattighuset.

1844 inrättades Kungsholms församlingsnämnd som blev en direkt fortsättning på fattighusdirektionen. Nämnden var indelad i en avdelning för de egentliga fattigvårdsmålen och en för de sk ordningsmålen.

1864 avlöstes församlingsnämnden av Kungsholms församlings fattigvårdsstyrelse.
1872 avvecklades det gamla fattighuset och nyuppförda lokaler på Sabbatsbergsområdet togs då i bruk.

Under 1800-talets senare del centraliserades många av fattigvårdens frågor och under de sista decennierna hade fattigvårdsstyrelsen enbart ansvar för beviljande av naturaunderstöd, extra (akut) understöd samt barnhjälp.

1932 avvecklades fattigvårdsstyrelsen av den gamla modellen och ansvaret för den lokala fattigvården i Kungsholms församling övergick till det nyinrättade fattigvårdsdistriktet VII.

För ytterligare information och mer detaljer samt litteraturhänvisningar - se vidare följande sidor framåt.



Styrelsernas namn

(1762)1774-1844 Kungsholms församlings fattighusdirektion
(med olika varianter)
1844-1864 Kungsholms församlingsnämnd
1864-1931(1932) Kungsholms församlings fattigvårdsstyrelse




Fattigvårdsstyrelsens exp. adress (under de senare åren)

(1907)-1931(1932) Garvaregatan 2






Inledning



Allmänt om fattigvården i Stockholm 1672 - 1932

Ansvaret för den offentliga fattigvården i Stockholm låg sedan 1672 hos stadens politikollegium. Fattigvården var alltså centraliserad och fattiga och utblottade kunde få understöd genom medel från den sk husfattigkassan som fram till 1751 helt förvaltades av politikollegiet. Till kassan fördes de medel som gavs åt de fattiga ”genom vissa avgifter och kollekter eller genom gåvor och testamenten” (Johanson 1984 s.23). Utdelning av allmosorna kunde till exempel sedan ske via församlingarna. I en mantalslängd för boende vid Skinnarviksbergen på Södermalm finns noteringar om att fattiga där ”får kyrkiones pengar” (Munthe 1959 s.118). Kassamedlen förslog inte långt ty ”medan husfattigkassans medel minskade, särskilt under missväxt och nödår, ökade samtidigt antalet fattiga”
(Johanson 1988 s.37). Dessutom minskade förräntningen av medlen eftersom staden lånat ur kassan utan ränta. Kollegiet hade därför oerhörda svårigheter att klara av sin uppgift.
Tiggeriet i staden var utbrett och delvis reglerat (1642 års tiggarordning). Stadens ”egna” tiggare måste uppvisa en ”tiggarsedel” som gav dem rätt till offentligt tiggeri och kollegiet skulle dessutom låta avvisa de tiggare som ej var hemmahörande i staden.

Enskilda inrättningar för fattiga vid denna tid var tex Danviks hospital från 1551,
Stora Barnhuset från 1620-talet och Drottninghuset från 1686.

Till följd av det extrema nödåret 1697 utfärdades året efter en ”tiggarförordning i vilken stadgades hur rikets fattigvård skulle bedrivas” (Johanson 1988 s.38). Från att tidigare varit baserad på i huvudsak frivilliga medel skulle nu avgifter till fattigvård erläggas tex i samband med bouppteckningar och testamenten och vissa kollekter och kyrkliga gåvomedel tillföll dessutom fattigförsörjningen. Allt tiggeri utanför den egna hemorten blev förbjudet och lösdriveri skulle stävjas.

På 1720-talet var fattigvården i Stockholm, efter många år av krig och nöd samt genom en ökande befolkning med en växande andel nödställda, oerhört eftersatt och frågan var till och med uppe på riksdagsnivå; bland annat 1731. Visserligen fanns nu ytterligare ett antal mindre fattighus och inrättningar som tillkommit på enskilt initiativ, tex Borgerskapets Enkehus från 1724 och senare det Rymanska fattighuset på Ladugårdslandet från 1732 samt det Soopska fattighuset på Blasieholmen från 1734, men dessa förslog dock inte långt. Senare tillkom också den Murbeckska inrättningen för föräldralösa flickor 1747.
1724 inrättades Kongl. Politie- och Brand-Commissionen för att bland annat förbättra politiväsendet i Stockholm. Från omkring 1730 började man även diskutera fattigvårdsfrågor och 1734 gavs kommissionen i uppdrag att söka förändra försörjningsansvaret för huvudstadens fattiga. 1736-1737 genomfördes en mönstring av
”alla rätta fattiga i Stockholm”. Med ”rätta fattiga” avsågs ” de sängliggande, lytta, lama, blinda” samt ”föräldralösa barn, utfattiga änkor och åldringar” och slutligen ”de husfattiga” (se vidare Johanson 1988 s.57, not 14). Mönstringen gav vid handen att staden hade 930 ”rätta fattiga” att försörja.
Komministern i Maria församling, Jonas Hjortsberg, var en av dem som pläderade för ett ökat församlingsansvar och han hävdade i en inlaga att ”de fattiga skola vara mitt ibland oss” (Munthe 1959, s. 208). Kommissionens arbete ledde så småningom fram till en
decentralisering av ansvaret där varje församling i Stockholm skulle försörja en fastställd kvot av fattiga. Kvoteringen baserades dels på antalet mönstrade fattiga i staden enligt ovan, dels på den sk brandvaktstaxeringen i resp. församling (dvs förmögenhetsförhållandena). (Brandvaktsavgiften hade införts 1730 för att bekosta ett brandvaktskompani som nattetid patrullerade i staden för att hålla ordning och svara för brandsäkerheten).
”Fattiga” församlingar kom härigenom att belastas förhållandevis mindre medan mer ”rika” församlingar ålades en större fattigkvot än den i församlingen boende. Några församlingar var därför snara att acceptera den nya ordningen (tex Maria Magdalena och Katarina) medan andra församlingar visade stor obenägenhet att ta på sig försörjningen och förändringsprocessen blev därför tidsmässigt utdragen. Kommissionen avvaktade och först
efter kraftfullt agerande (från 1748 och med uppföljningar flera år framåt) av den nyinrättade Serafimerorden, med Carl Gustaf Tessin i ledningen, hade alla stadens församlingar vid mitten av 1700-talet övertagit försörjningsansvaret (se vidare Johanson 1984 s.74-92). Kungsholms församling (Ulrika Eleonora) blev den sista församlingen i staden med eget fattighus 1762. Från 1751 fick församlingarna ensamma ansvaret för förvaltningen av sina fattighus medan politikollegiet i huvudsak ansvarade för understödet av fattiga barn.
Det tidigare reglerade tiggeriet blev dessutom 1752 inte längre tillåtet. Fattigvården avsågs betalas genom att husägarna fördelade den fastställda fattigvårdsavgiften (baserad på samma grunder som den sk brandvakstavgiften) på de boende i fastigheten. Finansieringsmodellen var dock frivillig och först 1811 hade samtliga församlingar i Stockholm infört detta system.

1757 inrättades genom ett riksdagsbeslut en ”Barnhus- och hospitalsdeputation” för att förbättra förhållandena vid barnhus och hospital i riket. Man skulle inte minst se över frågor kring vård av fattiga och föräldralösa barn. I Stockholm fanns sedan tidigare Stora barnhuset. Nu tillkom Frimurarebarnhuset 1753 (från 1757 på Malmtorgsgatan) och Politibarnhuset 1754 vid Danviks hospital. Alla dessa inspekterades och olika missförhållanden påtalades.
Politibarnhuset sammanslogs 1785 med Stora barnhuset varvid samtidigt den resterande delen av den ovannämnda husfattigkassan, som fram till nu förvaltats av politikollegiet, tillföll barnhuset. En annan bidragsgivare åt fattiga barn vid denna tid var Riksens ständers bank. 1759 tillkom dessutom Nödhjälpskassan och Fabriksfattigkassan på enskilt initiativ (se vidare Johanson 1984 s.100-109, s.118-119 resp. s.121).

Under 1770-talet, med svåra missväxtår, stadsdelsbränder och en ökande befolkning,
var den tidigare omnämnda fattigkvoten om 930 ”rätta fattiga” sedan länge överspelad.
En ny fattigmönstring genomfördes därför 1773 med en utvidgad indelning i fyra grupper:
orkeslösa, barn, mindre arbetsföra och arbetsföra. Nu uppgick antalet mönstrade fattiga till hela 8 989 individer, 13 % av stadens befolkning. Till följd av detta inrättades arbetshus och fattigläkartjänster. En ny mönstring 1796 gav siffran 4 553 hjälpbehövande.

Över fattighusen (och över eventuellt förekommande övrig offentlig fattigvård) styrde särskilda fattighusdirektioner inom varje församling. Från och med 1796 genomfördes dessutom ett förslag från överståthållarämbetet (Kungl. Maj:t) om att samtliga församlingar förutom fattighusen (driva verksamheten och sköta intagningen av fattighjon) även skulle handha den övriga fattigvården (fattigvårdshjälp åt nödställda som ej var inhysta på fattighuset, alltså den öppna fattigvården) och därtill utse ledamöter till särskilda fattigvårdsdirektioner (fattigvårdsdeputerade) att ansvara för detta (se vidare Höjer 1967 s.84-85). Församlingarna hade därmed vid 1700-talets slut helt övertagit ansvaret för fattigvården av vuxna men på bekostnad av ett övergripande helhetsgrepp om fattigförsörjningsfrågan i hela staden.

1805 tillsattes av Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté för Stockholm. Utredningen ledde till en förordning av den 12 augusti 1807 om en allmän fattigvårdsinrättning i Stockholms stad.
I december 1807 inrättades en fattigvårdsdirektion som benämndes Kungliga Direktionen över allmänna fattigvården i Stockholm. Denna övertog delar av församlingarnas ansvar; åter en centralisering med andra ord. Kommittén hade ”enligt danskt och tyskt mönster” föreslagit ”att alla behövande skulle få någon form av hjälp”. Detta skulle genomföras genom ”den egentliga fattigförsörjningen, arbetsinrättningar, fattigsjukvård, samt undervisning för fattiga barn” (Johanson 1988 s.50). Personer som var tillfälligt arbetslösa skulle kunna ges naturaunderstöd och hyresbidrag. Enhetlighet skulle råda i staden.

Efter omfattande kritik om bland annat tungroddhet i den Kungliga Direktionens arbete tillsattes en ny utredning 1811 som ledde fram till 1812 års fattigvårdsförordning (utfärdad av Kungl. Maj:t den 18 mars 1812) enligt vilken församlingarna fortsatt ansvarade för sina fattighus och för sina övriga fattigvårdsärenden. Detta innebar i princip ”att det i församlingarna fanns två parallella fattigvårdsorganisationer. Man skilde noga på fattighus- och fattigförsörjningsorganisationer” (enligt Höjer 1967 s.97).
Från och med 1812 fick dessutom alla Stockholms skattskyldiga betala såväl en fattighusavgift som en fattigförsörjningsavgift för att bestrida kostnaderna för fattigvården.
(Framlagda förslag om en enda avgift fick ej gehör).
År 1813 beslutade Kungl. Maj:t att den allmänna fattigvården ytterst skulle underställas överståthållarämbetet (Överståthållarämbetet för fattigvårdsärenden) med en överstyrelse bestående av två parallella representationer: ”Deputerade för fattigförsörjningsavgiftens bestämmande” vald av sockenstämmorna resp. ”Kommitterade för fattigvården” vald av fattighusdirektionerna. ”Den förra hade till uppgift att bestämma fattigbeskattningens storlek, den senare sysselsatte sig med övriga fattigvårdsfrågor, för vilkas lösande överståthållarna ansåg sig behöva rådfråga representanter för församlingarna” (Höjer 1967 s.102).
Denna ordning kom sedan i princip att bestå i över 30 år.
Flera församlingar hade på olika sätt disponerat delar av fattigvårdsmedlen till andra skulder men genom beslut av Kungl. Maj:t 1833 skulle samtliga kyrkoskulder vara reglerade till utgången av 1835 och från och med 1836 blev fattighusavgiften densamma i alla församlingar; nämligen en uttaxering av enkel brandvaktsavgift.

1834 drabbades Stockholm av en förödande koleraepidemi (se vidare Höjer 1967 s.135-141).
Inför ett nytt hotande utbrott av sjukdomen inrättades hösten 1847 Allmänna sundhetsnämnden för hela Stockholm och lokala sundhetsnämnder i varje församling.
Den väntade nya koleraepidemin utbröt dock först sensommaren 1853.

1838 tillsatte Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté efter inhämtande av underlag från rikets landshövdingar resp. överståthållaren i Stockholm. Kommittén arbetade i avdelningar; en för Stockholm och en för övriga landet. I ett betänkande från 1839 beräknades och uppskattades antalet fattiga i Stockholm till ca 13 000 personer; nästan var sjätte invånare.
För Stockholms del föreslogs en kommunal centralstyrelse och distriktsstyrelser (för samtliga territoriella församlingar) för fattigvården. Man föreslog också att arbetshus och en barnuppfostringsanstalt inrättades i staden. Redan befintliga fattigvårdsinrättningar skulle behållas. Förslag till finansiering lämnades också. Efter en remissomgång hos församlingarnas sockenstämmor 1840 kom förslaget att vila hos Kungl. Maj:t under några år. När ärendet återupptogs 1843 fullföljdes i huvudsak det förslag som kommittén lagt och en Kungl. Stadga av den 1 april 1843 fastställde en fattigvårdsförordning för Stockholm.
Från om med 1844 lades därmed det övergripande ansvaret för Stockholms fattigvård på en för staden gemensam fattigvårdsstyrelse kallad Stadsnämnden (med konstituerande sammanträde i november 1843). I varje församling skulle därtill finnas en särskild styrelse med beteckningen församlingsnämnd och med en avdelning med ansvar för de sk ordningsmålen och en för de egentliga fattigvårdsmålen. (Ordningsmålen rörde bla kontroll av inflyttade, deras försörjningsförmåga - avsaknad av arbete/möjlighet till sysselsättning, förhindrande av obehörigas inflyttning osv. Dessutom ingick frågor om allmän ordning, säkerhet och hälsovård mm). De nya församlingsnämndernas avdelningar för fattigvårdsmål förutsattes i stadgan bli identiska med de tidigare fattighusdirektionerna. Församlingarna behöll därmed sin förvaltning av fattighus och fattigvård med tillhörande donationer, beviljande av fattigunderstöd såsom hyres- och sjukhjälp, utdelning av ved, mat, kläder och skor. Dessutom skulle för den personliga omvårdnaden ”varje församling delas i kretsar, var och en med sin ordningsman” (Munthe 1959 s.426). Ordningsmännen skulle inom sina distrikt ”noggrant akta å vad som kan förekomma i avseende på ordning, snygghet, hälsotillstånd, dryckenskap, oenig samlevnad äkta makar emellan, försummad barnavård m.m.” (Munthe 1965 s. 120). ”Ordningsmännen tjänstgjorde som socialassistenter enligt modernt språkbruk” (Höjer 1967 s.339). (För detaljer om handläggningen av fattigvårdsmål och ordningsmål, strävan efter enhetlighet etc, se Höjer 1967 s. 332-342).
Denna nya organisation blev ”en kompromiss mellan rådande förhållanden och kravet på centralisering” av fattigvården i Stockholm (Munthe 1965 s.120).
1847 tillkom dessutom en sockenstämmonämnd där övergripande frågor om fattigvård och barnavård också kunde dryftas. Denna nämnd övertog dessutom befogenheten att bestämma över fattigförsörjningsavgiften och den kom även att agera i frågor kring centralisering
”av de slutna fattigvårdsinrättningarna” (se vidare Höjer 1967 s. 240-246).

1862 utfärdade Kungl. Maj:t en förordning om kommunalstyrelse i Stockholm.
Detta ledde till att Stockholms stads fattigvårdsnämnd inrättades 1864 som centralt organ med församlingsvisa fattigvårdsstyrelser som lokala myndigheter. Fattigvårdsstyrelserna fortsatte att handlägga individuella fattigvårdsärenden (understöd och remittering till fattighus och andra inrättningar) samt ansvara för församlingarnas fattighus. Inom var styrelse fanns en ordförande, en verkställande direktör och en kassaförvaltare. Senare tillkom redogörare, protokollförare/skrivbiträde och även diakonissor. Ordningsmännen behölls i den nya organisationen. Deras uppgift som ”övervakare och barmhärtiga samariter” ålade dem att ”kontrollera skolpliktiga barns skolgång och obehörig inflyttning från landsorten men också att föreslå hjälpbehövande till understöd i kontanter, soppmåltider eller hyresbidrag” (Munthe 1965 s.129).

Fattigvårdsnämnden fick från och med 1872 (1871 enligt andra uppgifter) sina första centralt anställda tillsyningsmän som var och hade ansvar för ett antal församlingar. Den tidigare organisationen med ordningsmän inom varje församling upphörde samtidigt. Tillsyningsmännen utredde fattigunderstödsbehovet och upprättade rapporter som sen bildade underlag för beslut i resp. fattigvårdsstyrelse. 1878 övertog rotemännen delvis uppgiften att inkomma med underlag.





En centralisering av fattighusen initierades redan 1859. År 1873 var sammanslagningen av de norra församlingarnas fattighus fullbordad i Sabbatsbergsområdet. Först på nyåret 1889,
15 år efter att stadens norra delar gått samman, kunde ett nytt gemensamt fattighus
(ritat av Axel och Hjalmar Kumlien) för Maria och Katarina församlingar under namnet ”Södermalms fattighus” invigas. En särskild styrelse tillkom för inrättningen (enligt andra uppgifter förvaltades fattighusen av fattigvårdsstyrelserna till 1913) och 1899 döptes den om till Rosenlunds ålderdomshem.

En ny instruktion för fattigvården började gälla 1899 varvid en ytterligare centralisering ägde rum. Fattigvårdsstyrelserna fick mer begränsade uppgifter som att bevilja naturaunderstöd och extra (akut) kontantunderstöd samt barnhjälp.

1921 tillsatte Stadskollegiet en kommitté för att se över fattigvårdens utveckling och mål.
Ett antal betänkanden avgavs 1925-1930. Stadsfullmäktige beslutade den 14 september 1931 att organisationen på lokal nivå skulle förändras. Nya fattigvårdsstyrelser (med delvis nya befogenheter och uppgifter) i församlingarna utsågs men kom nu att ingå i fattigvårdsdistrikt som omfattade en eller flera styrelsers områden. Förändringen inträdde under en övergångsperiod 1932 och från och med 1933 var den helt genomförd.




Fattigvården i Kungsholms församling ca 1740 - 1932


1737 fastställde Kongl. Politie- och Brand-Commissionen att Ulrika Eleonora (Kungsholms) församling hade 24 nödställda att ta hand om (se tidigare under Allmänt). Detta var det lägsta antalet som någon av Stockholms församlingar tilldelades och berodde dels på att församlingen var den minsta i Stockholm, dels på grund av att möjligheten till uttaxering av medel för fattigvården bedömdes som liten till följd av den utbredda fattigdomen på Kungsholmen. I april 1738 tillhörde Ulrika Eleonora de församlingar som ännu ej svarat på kommissionens förslag till förändring av fattigvården i staden och frågan fick heller inget avgörande på många år. Som tidigare framgått tog Serafimerorden senare upp frågan om fattigvårdens organisation i Stockholm och vid ett möte 1748 med Serafimerordenskapitlet konstaterades bland annat att i Ulrika Eleonora hade ännu ingen lösning kommit till stånd. En av Serafimerriddarna, presidenten i krigskollegiet Carl Cronstedt, var medlem i kyrkorådet i Kungsholms församling. Han avled dock redan 1750 ”och sedan låg fattigvårdsfrågan mer eller mindre nere” (Johanson 1983 s.9). Fattigdomen var stor bland församlingsborna och det ansågs föreligga stora svårigheter att ”få ihop tillräckligt kapital. Möjligen kunde församlingen försörja sin egna fattiga, men ej några från andra områden …” (Johanson 1984 s.81). Vid ett nytt möte 1749 anförde kyrkoherden i församlingen att den frivilliga insamling som påbörjat inte på långa vägar förslog till att inrätta ett fattighus. Dessutom fanns det gott om kringstrykande tiggare på Kungsholmen. En svår brand drabbade också stadsdelen i juni 1750 vilket inte förbättrade förutsättningarna att lösa fattighusfrågan. Vid ett nytt ordenskapitel i december 1749 noterades att Ulrika Eleonora församling endast förmådde understödja 11 ”egna fattiga”. Kyrkorådet hade senare räknat ut att församlingen endast kunde försörja 12 fattighjon varför man 1750 vände sig till Kungl. Maj:t med en anhållan om att få antalet tilldelade hjon nedsatt från 24 till 12. Enligt vissa uppgifter tog man också, utan framgång, upp frågan om möjligheten att få ”hyra in sig” i Klara fattighus. Vid ordenskapitlet hösten 1757 redogjordes åter för förhållandena i Ulrika Eleonora. Frågan om att inrätta ett församlingsdrivet fattighus var ännu ej löst ”utan fattighjonen fick bidrag till hyra och ved, samt mat genom rotering” (Johanson 1984 s.92). I en rapport till kyrkorådet i december 1759 framgick att 32 hushåll lämnade bidrag till de fattiga genom pengar eller mat och att ”tio fattiga fick kontantunderstöd per vecka” (Höjer 1967 s.67). Församlingen var nu den sista i Stockholm där eget fattighus saknades.

1760 tillträdde en ny kyrkoherde i Ulrika Eleonora församling, Olof Gråberg, och denne tog sig genast an fattigvårdsfrågan. Han genomdrev att skulder till fattigkassan indrevs och att utlovade pengar insamlades. I november 1760 vände han sig till sin församling och föreslog att man genom sk dubbel brandvaktsavgift (se tidigare avsnitt) skulle åtaga sig att finansiera fattigvården. Hans förslag antogs av sockenstämman och en grupp deputerade tillsattes för att äntligen försöka lösa frågan. Man vände sig därför till Kungl. Maj:t för att få beslutet om avgiften fastställt men tog också åter upp frågan om minskning av antalet hjon, en fråga som ännu ej fått något avgörande. Den dubbla brandvaktsavgiften fastställdes genast av Kungl. Maj:t i en resolution i november 1760 medan frågan om nedsättning av antalet ålagda hjon åter ”fastnade” i byråkratin. Inom församlingen arbetade man dock vidare och i augusti 1761 fanns över 10 000 daler kopparmynt i fattighusfonden. Man fattade nu äntligen ett beslut om att låta bygga ett fattighus vid nuvarande Hantverkargatan 6 på kyrkans mark så snart tillräckliga medel förelåg.



Sedan hände något mycket oväntat och helt avgörande: ”Bland de fattighjon som logerade i Klockaregården var den blinda vedbäraränkan Anna Forsman med en svagsint dotter. Under vintern 1761 avled hennes systerson, en silkesvävaregesäll Erik Roos. Denne hade året innan ärvt en stor förmögenhet efter sin far handelsmannen Erik Roos. Änkan Forsmans systerson var ogift och hela hans förmögenhet delades lika mellan hans släktingar på fäderne- och mödernesidan. Då Anna Forsman var ensam släkting på mödernet fick hon ett arv på närmare 70 000 daler kopparmynt” (Johanson 1984 s.112). ”Gumman” Forsman, som alltså var moster till den avlidne gesällen (vars moder Maria Skarin avlidit redan 1731), skänkte nu sitt arv till Ulrika Eleonora församlings fattigkassa och kyrkoherden utlovade inför vittnen att hon och hennes dotter Maja skulle ”under hela deras återstående liv som orden föll 'hederligen och väl blivna underhållna' ” (Johanson 1983 s.10). En byggmästare Zincke vidtalades och 1762 stod det nya fattighuset klart på Hantverkargatan 6. Församlingen blev sålunda den sista av Stockholms församlingar som fick eget fattighus - ”tack vare ett generöst fattighjon och en nitisk kyrkoherde” (Johanson 1984 s.112). ”Madame” Forsman med dotter bodde nu i en egen liten lägenhet i det nya fattighuset och tilldelades ett eget månatligt understöd som vida översteg de övriga hjonens enskilda summa. 1773 erhöll hon till exempel över 10 gånger så mycket som vad någon av de övriga intagna bekom. Hon kom för övrigt att leva i över 20 år i ”sitt fattighus” där hon i 87 års ålder avled 1784. Dottern hade avlidit 10 år tidigare. Den gamla vedbäraränkan ”fick en fin begravning av kyrkan med gravställe i 'hög jord' - dvs nära kyrkan” (Johanson 1983 s.10).

Fattighuset blev genom änkan Forsmans gåva tämligen kapitalstarkt medan församlingens egen kyrkokassa var utfattig. Fattighusdirektionen förslog därför att den kunde avstå från halva fattighusavgiften till förmån för kyrkokassan vilket förslag också antogs av församlingen. ”Fr.o.m. 1778 överlämnades från fattighusdirektionen halva - från 1785 hela - fattighusavgiften till kyrkokassan” (Höjer 1967 s.51). Denna överflyttning av medel som egentligen uttaxerats för ett helt annat ändamål blev aldrig fastställt av Kungl. Maj:t och pågick ända till och med 1833 då församlingen blev tvungen att låta fattighuset ”återfå” sina avsedda medel. Trots detta förfaringssätt kunde fattighusdirektionen år 1822 efter begäran och efter beslut av överståthållaren ändå erhålla ett extra anslag för reparation av fattighusbyggnaden samtidigt som man alltså ”var tvungen” att avstå från att utnyttja ordinarie anslag eftersom detta överfördes till kyrkokassan !

Fattighuset leddes av en vald styrelse, Ulrika Eleonora (senare Kungsholms) församlings fattighusdirektion. Huset byggdes om vid mitten av 1800-talet och var i bruk till 1872 då hjonen överflyttades till nyuppförda byggnader på Sabbatsbergsområdet (Sabbatsbergs fattighus; från och med 1899 Sabbatsbergs ålderdomshem). Det gamla fd fattighuset vid Kungsholms kyrka står alltjämt kvar på samma plats, renoverat och med annan användning inom församlingen.

1809 inrättade församlingen ett sk fattigförsörjningshus i en hyrd byggnad på Kungsholmsgatan. Till skillnad från fattighuset, där gamla och sjuka som var helt oförmögna att klara sig själva togs in, skulle på försörjningshuset de som blivit nödställda (genom olycksfall, anhörigas bortgång osv) tillfälligtvis kunna tas om hand. I början av 1860-talet centraliserades dock försörjningshusen i Stockholms församlingar och försörjningshjonen i Kungsholms församling överfördes då till en nyinrättad central försörjningsinrättning på dåvarande Reparebansgatan (numera Fleminggatan) i kvarteret Tegelslagaren.
Inrättningen öppnades redan 1860 under namnet Stockholms stads norra försörjnings- och arbetsinrättning, fick 1864 namnet Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning men kallades oftast ”Grubbens” i folkmun efter Hans Wilhelm Grubb som ägt området på 1700-talet (Grubbens gärde).

Vid en mönstring 1834 framkom att Kungsholms församling hyste 60 hjon på sina fattig- och fattigförsörjninghus och 1859 uppges ca 180 personer vara intagna på fattighuset alternativt få fattigunderstöd ”utom fattighuset” (Ferlin 1859 s.232).

Under sensommaren-hösten 1834 drabbades Stockholm av en omfattande koleraepidemi. Denna tarmsjukdomen är mycket smittsam och sprids via till exempel vatten och livsmedel, vilket då ej var ”allmänt känt” av ansvariga och läkare. I Kungsholms församling användes det sk sjukhuset vid Kartagos backe (vid Garnisonssjukhuset ) 29/8-9/11 och Piperska muren 28/8-3/10 (med ca 50 sängplatser) som provisoriska kolerasjukhus med 76 resp. 52 dödsfall noterade (Höjer 1967 s.136-137). I efterhand uttaxerades i hela staden mellan åren 1835-1840 en sk koleraavgift för att betala de lån som tagits för att finansiera kostnaderna för koleraepidemin.

Inför faran av en ny koleraepidemi inrättades hösten 1847 en lokal sundhetsnämnd i Kungsholms församling (se även ovan under Allmänt). Först efter sex år kom dock det väntade utbrottet i augusti 1853 med nya, mindre omfattande attacker under flera efterföljande sensomrar. I Kungsholms församling togs åter sjukhuset vid Kartagos backe i bruk som provisoriskt kolerasjukhus 22/8-23/11 1853. Man inrättade även sundhetsbyråer med läkare, sjuksköterskor, bärare och sekreterare för att bistå drabbade. Koleraavgift uttaxerades åter.
Under den näst sista epidemin hösten 1858 var Kungsholmen särskilt drabbad och en sundhetsbyrå inrättades liksom ett provisoriskt kolerasjukhus i det då ännu ej öppnade arbets- och försörjningshuset på nuvarande Fleminggatan. Misstankar riktades nu mot en brunn på Kungsholms torg vars vatten blev undersökt och utdömt. 212 personer avled denna höst i kolera på Kungsholmen enligt den officiella statistiken (Höjer 1967 s.379).

Genom 1843 års fattigvårdsstadga inrättades följande år Kungsholms församlingsnämnd med en avdelning för de egentliga fattigvårdsärendena/-målen och en avdelning för ordningsmål. Församlingen indelades nu också i ett antal kretsar med var sin ordningsman (se vidare ovan under Allmänt).

1864 avlöstes församlingsnämnden av Kungsholms församlings fattigvårdsstyrelse.
Vid utgången av september överlämnades församlingsnämndens tillgångar och arkiv mm till den nya styrelsen. Till skillnad mot Stockholms övriga fattigvårdsstyrelser, som hade sex ledamöter, ingick i Kungsholms församling endast fyra ledamöter i fattigvårdsstyrelsen.
Först 1887 i samband med en ny instruktion fick även Kungsholmen sex medlemmar i sin fattigvårdsstyrelse (Müller 1906 s.232).

I början av 1850-talet startades på Kungsholmen genom initiativ av professor Magnus Huss Sveriges första barnhem - Kungsholms barnkrubba för barn till fattiga föräldrar. Från 1854 hade man tillgång till en lokal i Kronprinsessan Lovisas nyuppförda barnsjukhus och från 1910 fanns verksamheten i en nybyggd villa på Welanders väg 4 (Conradsson 2000 s.109-110).





Frimurarebarnhuset tillkom 1753 och låg i Kristineberg på Kungsholmen mellan åren 1867-1930 för att därefter flytta till en nyuppförd anläggning i Blackeberg.
1857 bildades en fruntimmers-skyddsförening i Kungsholms församling med sk skyddsfruar och 1866 bildades en allmän skyddsförening i Stockholm (se vidare Press 1994).
Ett arbetshem inrättades 1889 på Kungsholmen för frigivna fångar och drevs av Stockholms stadsmission.
Kungsholms sjukvårdsförening med en anställd diakonissa verkade i församlingen.
En sk missionshydda med diakonissa öppnades 1888 på Kungsholmen av Stockholms evangeliskt-lutherska missionsförening. Senare tillkom även en diakonissa anställd av Kungsholms församling för det sociala hjälparbetet.
Ett annat privat initiativ var Föreningen för skollovskolonier, bildad 1885, med en lokalförening i Kungsholms församling.
Föreningen S. de C.´s (Soeurs de Charité) barnsjukhem för fattiga barn öppnades 1892 på Norrmalm och flyttade 1908 till en nyuppförd byggnad i Stadshagen på Kungsholmen.
Sällskapet barnavård hade bildats 1900 och flyttade 1916 in i en nyuppförd byggnad i Stadshagen med barnhem och barnsköterskeskola.
Kungsholmens mjölkdroppe bildades 1906.

Fattigvårdsstyrelsen hade sina expeditionslokaler på Garvaregatan 2, åtminstone under sina tre sista decennier (fram till 1932).

1925 bildades S:t Görans församling genom delning av Kungsholms församling. Den nya församlingen fick därvid en egen fattigvårdsstyrelse som alltså verkade i det område som före delningen utgjort den västra delen av Kungsholmen.

1932 tillkom en ny fattigvårdsstyrelse i Kungsholms församling efter beslut året innan
(se vidare ovan under Allmänt). Tillsammans med fattigvårdsstyrelserna i Klara och Storkyrkoförsamlingen ingick Kungsholm nu i ett av de nyinrättade fattigvårdsdistrikten i Stockholm; nämligen nr VII . Kungsholms församlings fattigvårdsstyrelse med anor i 1760-talet var därmed helt omvandlad.


Arkivet


Tidigare förteckningar och accession

Arkivet har tidigare varit uppdelat i två delar med var sin arkivförteckning:

Nr I. 1757-1878 (SSA/0195a)
Inkom till Stadsarkivet med för närvarande okänt accessionsnummer. En arkivförteckning upprättad av Gustav Sjöberg är daterad den 29 augusti 1932. Förteckningen är stämplad som inkommen samma dag med nr 274/32.

Nr II. 1879-1932 (SSA/0195b)
Inkom till Stadsarkivet med för närvarande okänt acc.nr.
(Tilläggslev. har acc.nr 21/1936 och 4/1942).
En förteckning över arkivet upprättad av Per J. Claësson ? är daterad den 3 juni 1933. Förteckningen är granskad 10/6 1933 av B. Boethius och stämplad som inkommen till Stadsarkivet 6/6 1933 med nr 273.

Särskild inledning med historik förekommer ej till någon av förteckningarna och båda är upprättade efter äldre modell utan volymnummer.
De äldre förteckningarna har bevarats i depån.



Arkivhandlingarna

Protokollen (serie A 1) finns i en relativt intakt svit from 1774 (1805-1813 saknas). Ordningsmålen 1843-1864 har egna protokoll (serie A 4) liksom protokollen från församlingens sundhetsnämnd 1848-1857 (serie A 5).

Diarierna 1899-1932 upptar inkomna understödsansökningar och är alltså inga allmänna skrivelsediarier.

Spridda äldre förteckningar över fattiga i församlingen återfinns i serie D 1.
Barnhjälpsrullor för åren 1862-1880 återfinns som verifikationer (serie G 2A) medan de
1881-1932 bildar en egen serie (D 2A). Barn som utackorderats på landet upptas
1895-1899 i en egen serie (D 2C).
Rullor över understöd (hyreshjälp, naturaunderstöd etc) 1862-1880 återfinns som verifikationer (serie G 2A) medan de för åren 1881-1932 bildar egna serier (D 3A etc).
Det finns även separata rullor för olika former av naturaunderstöd (kläder, skor, mat, ved) för vissa år.
Rullor över extra understöd omfattar 1901-1932 (serie D 3B mfl).

Äldre inkomna handlingar (serie E 1) 1764-1843 bildar en egen serie (E 1) för att därefter vara bifogade till protokollen.
Inkomna remisser resp. prästbetyg återfinns i seriena E 2 resp. E 3.


I serien med spridda ämnesordnade handlingar (F 1) återfinns bland annat enstaka listor över understödstagare av enskilda fonder.

De äldsta räkenskapshandlingarna omfattar åren 1757-1781 (serie G 1A).
Huvudböckerna (serie G 2A) återfinns i en sammanhängande svit 1782-1931.
Huvudbokföringen för de enskilda fonderna bildar en egen serie 1844-1931 (G 2C).
Verifikationerna ingår i samma serie som huvudböckerna, är ibland bundna i seperata band men oftast inbundna i huvudböckerna.


___________




Undertecknad har i mars-maj 2004 omförtecknat arkiven varvid bland annat en del serieändringar och utvidgningar har skett men stora delar av förteckningen bygger trots allt
på den äldre versionen. En konkordanslista över gamla och nya seriesigna finns som bilaga. De två ”delarkiven” har alltså sammanslagits men den största förändringen är dock att arkivet nu är volymnumrerat vilket bör underlätta identifieringen av enskilda volymer i betydande grad.






Stockholm i Stadsarkivet Frihamnen 2004-05-25





Lars Asklund
1:e arkivarie











Litteratur/Källor


Andersson, Margareta och Jansson, Gun: Inledning till arkivförteckning Fattigvårdsnämnden. 1999.

Anonymus: Inledning till Arkivförteckning Sociala byråer I - IX (äldre version). odat.

Conradsson, Birgitta: Från det yttersta Kungsholmen. Stockholmsmonografi nr 148. 2000.

Ferlin, P.R.: Stockholms stad i juridiskt, administrativt, statistiskt och borgerligt hänseende. Sammandrag. Sthlm 1859.

Höjer, Torgny: Sockenstämmor och kommunalförvaltning i Stockholm fram till 1864.
Stockholmsmonografi nr 29. 1967.

Johanson, Ulla: En sällsam händelse i Stockholms fattigvårds historia - Tillkomsten av Kungsholms församlings fattighus. I Kungsholms kyrkoblad nr 2 1983.

Johanson, Ulla: Fattiga och tiggare i Stockholms stad och län under 1700-talet.
Stockholmsmonografi nr 56. Akademisk avhandling. 1984.

Johanson, Ulla: Huvuddrag i Stockholms förvaltningshistoria 1672-1815.
Bihang i Arkivnämndens verksamhetsberättelse [för år] 1987. 1988.

Johanson, Ulla: Rik eller fattig? Personforskning i arkivbestånd från Stockholms stad och län. Småskrifter utgivna av Stockholms stadsarkiv. Nr 2. 1995.

Johanson, Ulla: Artiklar om fattigvård på cd-ROM-skivan Söder i våra hjärtan. 1998.

Munthe, Arne: Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet. 1959

Müller, Jos.: Fattigvården i Stockholm från äldre till nyare tid. 1906.

Press, Maria: Skyddsfruar och ordningsmän - en studie i 1800-talets nytänkande filantropi. I Studier och handlingar rörande Stockholms historia VII utgivna av Stockholms stadsarkiv. 1994.

Stockholms kommunalkalender. Skilda årgångar.

Toll, Eva: Inledning till arkivförteckning Överståthållarämbetet för fattigvårdsfrågor. 1989.








Hänvisningar

Relaterade arkivenheter
Se-hänvisning från: Räkenskaper för fattigvård (SE/SSA/0011/L III)

Kontroll

Skapad2004-03-11 00:00:00
Senast ändrad2014-01-13 15:40:26

Nyheter

den 4 augusti 2022
Nordiska arkivdagar 2022 i Stockholm
Den 1-2 september genomförs Nordiska arkivdagar f...


den 21 juni 2022
Riksarkivets kundtjänst – begränsade öppettider
Riksarkivets kundtjänst ändrar sina öppettider un...


Tidigare nyheter