Brev från Carl Marinus till Axel Oxenstierna
Inledning
Carl Marinus, en landsflyktig böhmisk protestant, tjänstgjorde mellan 1633 och 1649 som svensk agent och resident i Schweiz med stationering främst i Zürich. Marinus uppgifter var att tillvarata svenska intressen i Schweiz och att hålla Oxenstierna och den svenska regeringen informerad om förhållandena där och i Graubünden samt i framför allt Italien och Turkiet. Under åren 1635–1637 var han dock placerad i Graubünden vid den franske generallöjtnanten hertigens av Rohan hov. Denne var befälhavare över Graubündens trupper och de franska trupperna därstädes. Han hade 1632 tagit kontakt med Gustav II Adolf bl.a. i syfte att spärra alppassen för hjälpsändningar från det spanska Milano till Österrike. 1635 erövrade han Valtellina, som han sedan försvarade mot spanjorer och österrikare, tills han 1637 måste evakuera området.
Det var framför allt under två perioder som Sverige och Schweiz kom i nära kontakt. Den första var åren 1633–1634 när Gustav Horn stod vid Bodensjön och försökte erövra Konstanz. Horns brott mot den schweiziska neutraliteten förvärrade motsättningarna mellan de katolska och protestantiska kantonerna och inom respektive grupp. Detta ledde till en hel del kannstöperier och projektmakeri. Bl.a. kan Marinus rapportera att kantonerna Bern och Zürich förbereder sig för krig mot katolikerna och att protestanterna, som är inställda på en delning av Schweiz, planerar att förena sig med de tyska protestanterna i Heilbronnförbundet. Planerna havererade genom det svenska nederlaget vid Nördlingen i september 1634. Marinus hade under denna tid goda kontakter med ledaren för kyrkan i Zürich, Johann Jakob Breitinger, som han prisar i breven till Oxenstierna.
Den andra perioden var 1646–1647 då Carl Gustaf Wrangel förde krig mot Bayern och tog vinterkvarter vid Bodensjön. På juldagen 1646 erövrade han staden Bregenz. Denna gång möttes svenskarna, och i än högre grad deras allierade, fransmännen, av misstänktsamhet också i det protestantiska lägret. Schweizarna var nu främst inriktade på att hålla samman förbundet, och Marinus fick försöka lugna deras farhågor. Bl.a. misstänkte de att svenskarna skulle lämna erövrade områden till fransmännen, som därigenom skulle kunna stärka sin ställning i Schweiz.
Marinus brev domineras av hans rapportering om den politiska utvecklingen i Schweiz, Italien och Turkiet. Han var därvid förstås beroende av tillgång till goda kontakter. Som exempel på sådana kan nämnas Cornelis Haga, Nederländernas ambassadör i Konstantinopel under åren 1612–1639 och en av Europas mest erfarna diplomater, och den venetianske residenten i Neapel. Marinus hade gjort sina första lärospån inom diplomatin som handsekreterare åt Haga under åren 1629–1632, och det var just med en skrift om Turkiet som Marinus vid återkomsten tänkt sig att uppvakta Gustav II Adolf. Marinus bibehåll de goda kontakterna med Haga, och dennes brev var fram till Hagas avgång 1639 en viktig källa för Marinus rapportering om turkisk politik. Oxenstierna planerade för övrigt 1635 att skicka Marinus till Konstantinopel. Turkisk politik var framför allt intressant för hur relationerna till Sveriges fiender Polen och kejsaren utvecklade sig. Hur det gick för den andra grenen av huset Habsburg, alltså spanske kungen, kunde Marinus rapportera om genom sina italienska förbindelser. Här gällde det främst fransmännens framstötar mot det spanska Milano och upproret i det likaledes spanska vicekungadömet Neapel 1647–1648. I det senare fallet var den venetianske residenten huvudkälla. Från dessa år rapporterar Marinus också flitigt om turkarnas anfall på det venetianska Kreta. Det förtjänar att tilläggas att Marinus rapporterade, förutom till Oxenstierna, också till den svenske ambassadören i Paris, Hugo Grotius. (Den korrespondensen är tryckt i Briefwisseling van Hugo Grotius).
Marinus var en språkkunnig man: Han skriver på latin till Oxenstierna, på franska till Grotius, talar tyska med schweizarna och kunde åtminstone läsa italienska.
Att döma av breven präglades Marinus privata liv av svåra ekonomiska problem. Han hade stora problem att få ut sin lön och att få ersättning för sina utlägg. Hans hustru, Alessandra Paravicini Capelli, var tydligen i och för sig en välbeställd dam, men hennes egendom låg i Valtellina, och efter fransmännens uttåg 1637 kunde de inte disponera över den. Bl.a. för att hävda sina ekonomiska krav vistades Marinus i Sverige dels 1644–1645 dels från 1649 till sin död 1651. Han begravdes på Oxenstiernas bekostnad.
Arne Jönsson
Litteratur:
Briefwisseling van Hugo Grotius, vols. 5-16, 's-Gravenhage/Den Haag 1966-2000.
Haas, Leonhard, "Der schwedische Ministerresident Carl Marin, ein Parteifreund von Antistes Breitinger", i:
Schweizerische Zeitschrift für Geschichte, 3 (1953), s. 60-86.
Haas, Leonhard, "Schwedens Politik gegen der Eidgenossenschaft während des Dreißigjährigen Krieges", i:
Schweizer Beiträge zur Allgemeinen Geschichte, 9 (1951), s. 68-160.