Axel Oxernstiernas brev 1636–1654 (i urval)
Detta urval av Axel Oxenstiernas brev 1636–1654 är utgivet i tryck som del I:16 i editionen Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling (AOSB), Stockholm 2009.
Inledning
Axel Oxenstierna i Preussen, Tyskland och Sverige
Efter tio år i Preussen och Tyskland återvände Axel Oxenstierna i början av juli 1636 till Sverige. Den 15 juli gjorde han högtidlig entré i rådskammaren. I ett tal till det samlade riksrådet redogjorde han för sin verksamhet i Tyskland och begärde ansvarsfrihet, innan han följande dag intog sin plats vid rådsbordet. Med rikskanslerns återkomst uppstod en ny situation, såväl för hans anhängare och motståndare som för en sentida utgivare av hans korrespondens.
Medan Oxenstierna mellan 1626 och 1636 under åratal hade fört en ambulerande tillvaro, uppehöll han sig under återstoden av sitt liv mest hela tiden i Stockholm – ”vid hovet”. Om man bortser från de årligen återkommande vistelserna på Tidö och Fiholm, i regel tre till sex veckor i sträck, förekom bara ett fåtal längre avbrott i hans Stockholmssejourer. Således lämnade regeringen, riksrådet och kansliet Stockholm i december 1638, sedan pesten hade visat sig på Norrmalm, och återvände inte förrän i maj 1640. Från januari till augusti 1645 befann sig rikskanslern i Kalmar och Söderåkra för att personligen leda fredsförhandlingarna med Danmark vid Brömsebro. Under de återstående åren av Axel Oxenstiernas liv ledde tilltagande sjuklighet, ibland i kombination med politiskt betingad indisposition, till att han periodvis höll sig borta från huvudstaden. (1)
Skillnaden mot tiden i Tyskland är markant. Efter Gustaf II Adolfs död hade ledningen av den svenska krigföringen samlats i rikskanslerns hand. I egenskap av ”fullmyndig legat” var det Oxenstierna personligen som representerade kronan gentemot kejsaren och övriga potentater, det var han som ledde den svenska krigsorganisationen i Tyskland, höll i de diplomatiska förhandlingarna och fattade de avgörande besluten. Allt detta på ett kommunikationsavstånd från Stockholm på vanligtvis två till tre månader, om posten överhuvudtaget nådde fram. Situationen gav redan i sig upphov till en ofantlig korrespondens vars bevarade delar från åren 1633 till 1636 fyller över 5000 trycksidor (AOSB I:8-15). Arbetsbördan blev knappast mindre av att Oxenstierna betraktade sitt uppdrag som fullmyndig legat som en kommission som krävde fortlöpande ingående rapportering till Stockholm. Bara hans skrivelser och rapporter till regeringen i Stockholm omfattar tio tjocka folioband. I hela detta väldiga material är det rikskanslerns verksamhet som står i centrum.
Efter återkomsten till Sverige blir bilden annorlunda. Det råder visserligen inga tvivel om vem som håller i trådarna och har det avgörande ordet i förmyndarregeringen. Men detta dokumenteras inte längre i korrespondensen på samma explicita sätt som tidigare. Behovet av redogörelser har försvunnit i och med att rikskanslern har återvänt till rådsbordet. Ärenden bereds i kollegierna, beslut fattas efter diskussion i riksrådet och skrivelser expedieras efter vedertagna rutiner. Som rikskansler ingår Oxenstierna från och med 1636 i en politisk och administrativ struktur som han själv varit med om att skapa. Med tiden försvinner han som aktör alltmer bakom ett välfungerande kungligt kansli. Hans verksamhet dokumenteras under åren i Stockholm, förutom genom korrespondensen, framför allt i rådsprotokollen. (2)
Två kanslier – Oxenstiernas och Kungl. Maj:ts
Resterna av Axel Oxenstiernas kansli-och förvaltningsarkiv ligger i två bestånd i Riksarkivet, Oxenstiernska samlingen och Tidöarkivet . Där förvaras från åren 1636–1654 drygt 1 650 handlingar som härstammar från Axel Oxenstiernas kansli och förvaltning, i Tidöarkivet främst räkenskapshandlingar från förvaltningen av de oxenstiernska godsen i Sverige, Finland och Livland (258), i Oxenstiernska samlingen mest brevutkast och anteckningar av olika slag som kan hänföras till Oxenstiernas kansli (ca 1 350). Att rikskanslern efter återkomsten till Sverige hade ett eget sekretariat eller kansli, som fanns vid hans sida i Stockholm och på resorna, och sannolikt också ett särskilt förvaltningskontor, kan vi utläsa av det bevarade materialet, men hur kansliet och förvaltningen har fungerat och på vilket sätt handlingarna har hanterats och arkiverats vet vi idag ingenting om. Genom senare omgrupperingar, avsöndringar och ambitiösa ordningsarbeten har spåren efter en ursprunglig kansli- och arkivordning suddats ut. Så mycket kan vi dock konstatera, att åren 1643–1646 har drabbats av kännbara arkivförluster. För året 1644 finns idag praktiskt taget inga brevkoncept bevarade, för de övriga nämnda åren endast blygsamma rester.
Förutom över det egna kansliet förfogade rikskanslern också över resurserna i det kungliga kansliet. Här tjänstgjorde flera sekreterare som satte upp de officiella skrivelser som utgick i Kungl. Maj:ts namn, det vill säga fram till december 1644 från förmyndarregeringen för drottning Kristina. Axel Oxenstiernas personliga andel i kansliets arbete och kronans officiella korrespondens är, som redan antytts, svår att fånga. Vi kan dock utgå ifrån att de allra flesta skrivelserna under förmyndartiden sattes upp efter hans direktiv. Hans namnteckning finns tillsammans med de övriga förmyndarnas under otaliga kungliga skrivelser som lämnade kansliet fram till drottning Kristinas trontillträde i december 1644. I databasen har sådana regeringsskrivelser dock inte tagits med, om det inte finns belägg för att rikskanslern personligen medverkat vid en skrivelses tillkomst.
I det kungliga kansliet förvarades koncepten till kungliga skrivelser i kronologisk följd och lämnades så småningom till kopister för att avskrivas i riksregistraturet. I detta, som för dessa år är relativt väl bevarat, antecknades ofta men inte alltid vid respektive skrivelse vem som varit föredragande. Vid runt 190 kungliga skrivelser från förmyndartiden står i riksregistraturet antecknat att rikskanslern själv gjort utkastet. Därtill kan läggas ett fåtal av rikskanslern egenhändigt skrivna koncept till kungliga skrivelser som bevarats i kungliga kansliets serie med samma namn (10) eller hamnat i Oxenstiernska samlingen (40). Antalet av rikskanslern uppsatta koncept skulle säkerligen vara betydligt större, om inte årgångarna med kungliga koncept från förmyndartiden och 1640-talet i övrigt blivit särskilt illa åtgångna vid Stockholms slottsbrand 1697. Idag finns ingenting före 1643 bevarat, bara en årgång, 1645, är någorlunda fullständig och från övriga år före 1650 finns bara fragment av större eller mindre omfattning. Vad som idag finns kvar av Oxenstiernas koncept från det kungliga kansliet är av allt att döma bara en liten rest av ett betydligt fylligare material som kunnat ge långt mer detaljerade upplysningar om rikskanslerns verksamhet som ledare för förmyndarregeringen.
Något överrraskande framkom vid genomgången av det kungliga kansliets arkivserier att riksregistraturet mellan 1637 och 1646 också innehåller ett större antal skrivelser som sattes upp i rikskanslerns namn och undertecknades av honom ensam, sammanlagt omkring 570. Det finns flera tänkbara förklaringar till att skrivelserna hamnade i riksregistraturet. En är att rikskanslern ibland var den ende ur förmyndarregeringen och riksrådet som fanns på plats och kunde besvara inkomna framställningar. En annan att man medvetet, av protokollariska eller andra skäl, valde att lägga ett ärende på en lägre nivå än förmyndarregeringens. Vidare bör observeras, att en viss del av den officiella korrespondensen med befälhavare, residenter och andra befattningshavare i Tyskland under de första åren efter rikskanslerns återkomst fördes av Oxenstierna, möjligen en kvardröjande reminiscens av rikskanslerns ställning som fullmyndig legat i Tyskland och Heilbronnförbundets direktor. (3) Förklaringen kan dock också vara så banal (men går inte att bevisa till följd av förlusterna vid slottsbranden) att kanslipersonalen ibland hade blandat ihop rikskanslerns olika brevkoncept, innan de infördes i riksregistraturet.
Arkiv och samlingar
En stor andel av de bevarade Oxenstiernabreven (ca 1 300) är utspridda i arkiv och samlingar som har bevarats efter olika brevmottagare, både i Sverige och utomlands. (4) Särskilt bör nämnas en rad person- och släktarkiv som idag förvaras i Riksarkivet såsom Stegeborgssamlingen (skrivelser till Johan Kasimir och Karl Gustav), Skoklostersamlingen (skrivelser till Per Brahe och Carl Gustav Wrangel), Johan Adler Salvius samling och Leufstaarkivet (skrivelser till Louis De Geer); likaså Oxenstiernska samlingen (brev till brodern Gabriel Gustafsson Oxenstierna, hustrun Anna Bååt och sönerna Johan och Erik). Däremot saknas Oxenstiernas originalbrev till två nyckelpersoner, drottning Kristina och Johan Banér.
Rikskanslerns skrivelser utgjorde tidigt eftertraktade samlarobjekt. Vi vet att Oxenstiernahandlingar redan på 1700-talet plockades bort ur samlingarna på Tidö och Fiholm. (5) På liknande sätt kom Oxenstiernaautografer ur olika brevmottagares arkiv på avvägar, bland annat två
volymer med rikskanslerns brev till Johan Oxenstierna och Johan Adler Salvius (båda volymerna kom senare efter olika turer till Riksarkivet). I olika handskriftssamlingar, främst i Uppsala Universitetsbibliotek, Kungliga biblioteket och på Kulla Gunnarstorp, finns idag runt 300 original från den här aktuella tiden. (6)
Urvalet
Urvalet av Oxenstiernabrev och andra handlingar som ingår i texteditionen omfattar sammanlagt 569 handlingar. Av dessa återges 285 med regest och fullständig text, medan 284 presenteras endast i regestform. Texterna utgör drygt 7 % av de handlingar som för åren 1636–1654 är registrerade i Oxenstiernadatabasen. Urvalet följer i stort den kvantitativa fördelningen av brevmaterialet över tiden och har anpassats till tidigare källutgivning, både inom Oxenstiernaverket (särskilt AOSB I:1) och i andra publikationer såsom
Acta Pacis Westphalicae
och
Briefwisseling van Hugo Grotius. I princip har inga texter som återfinns i källpublikationer utkomna efter år 1800 tagits med.
I urvalet ingår ett antal personer vilkas skrivelser till rikskanslern är tryckta i andra avdelningen av AOSB. (7) Föreliggande urval innehåller samtliga Oxenstiernas skrivelser till dessa personer från tiden 1636–1654, i vissa fall med fullständig text, de flesta dock endast i regestform. På så sätt korresponderar urvalet med det brevmaterial som finns tryckt i AOSB II. Samma princip har tillämpats när det gäller rikskanslerns skrivelser till drottning Kristina och pfalzgreve Karl Gustav. Samtliga skrivelser till dessa är upptagna i regestform, ett mindre antal dessutom med fullständig text.
I jämförelse med tidigare utgivna band av AOSB har urvalet breddats i och med att även handlingar från Oxenstiernas godsförvaltning och privatekonomiska mellanhavanden tagits med. Likaså ingår handlingar som berör hans vidare släktrelationer. Däremot har breven till hustrun Anna Bååt och sönerna Johan och Erik lämnats utanför; det skulle ha sprängt ramen för föreliggande edition.
Helmut Backhaus
Fotnoter
1. Sådana frånvaroperioder var (enligt dateringarna i korrespondensen) juni-oktober 1647, september-november 1648, september 1649-mars 1650, januari-mars 1652 och juni-oktober 1653.
2. Rådsprotokollen från den aktuella tiden är utgivna i serien
Svenska Riksrådets protokoll, bd 6-15, Stockholm 1891–1920.
3. Oxenstiernas titel som Heilbronnförbundets direktor resp. generaldirektor förekommer så sent som 1646 (brev från Johan Adler Salvius den 4 maj 1646, i RA, Oxenstiernska samlingen, vol. E 708 B) och 1648 (brev från landshövding Johan Berndes den 4 mars 1648, ibid. vol. E 568).
4. Se C. G. Styffes översikt i inledningen till AOSB I:2, s. XVIII ff.
5. W. Tham,
Axel Oxenstierna. Hans ungdom och verksamhet intill år 1612, Stockholm 1935, s. XIX f.
6. Se vidare B. Broomé,
Handskriftssamlarna och de svenska arkiven 1700–1950, Stockholm 1977.
7. Det gäller följande personer: Gabriel Gustafsson Oxenstierna och Per Brahe (AOSB II:3); Jakob De la Gardie (II:5); Johan Banér (II:6); hertig Bernhard av SachsenWeimar, lantgreve Wihelm V och lantgrevinna Amalie Elisabeth av HessenKassel (II:7); Gustav Horn, Lennart Torstenson och Carl Gustav Wrangel (II:8); Herman Wrangel, Alexander Leslie, Lars Kagg, Jakob King och Adam von Pfuel (II:9); Karl Karlsson Gyllenhielm och pfalzgreve Johan Kasimir (II:10); Carl Bonde, Peter Kruse, Georg Grissbach, Johan Berndes, Hans Filip Lybecker, David Friederich von Siegroth och Louis De Geer (II:11).