På frågan om vem som skulle belysa de anhörigas situation svarar Franson att han ansåg att detta var en fråga för Etiska rådet. I sitt arbete med att utreda förutsättningarna för en bärgning av fartyget tog han inte kontakt med några anhörigorganisationer. Han hade vissa kontakter med bärgningsföretag när det gällde tekniken att vända fartyget - M/S Estonia ligger på sidan.

Samtalet kommer in på företaget Rockwaters dykningar på senhösten 1994. Franson berättar att det var helt naturligt för Sjöfartsverket att med tanke på de stora kostnaderna förankra beslutet om dykningar i regeringskansliet. Man behövde skicka ner dykare för att se hur det såg ut. Vid en eventuell bärgning skulle det vara nödvändigt att först vända M/S Estonia. Man behövde också veta hur det såg ut inne i fartyget.

Säkerheten för dykarna diskuteras. Franson säger att ett av de stora bekymren med sjunkna fartyg är den stora mängden krossat glas och lossnade innertak. De senare är i lättmetall och mycket vassa vilket innebär vissa risker för dykarna att skära sönder sina dräkter och förbindelseslangar.

Franson får frågan om man i samband med Rockwaters dykningar diskuterade omhändertagande av kroppar. Det gjorde man aldrig eftersom Sjöfartsverket hade i uppdrag att utreda konsekvenserna av ett beslut att bärga fartyget.

På frågan varför Sjöfartsverket i sin konsekvensanalys om eventuell bärgning endast talade om att föra fartyget till Sverige och inte till Finland svarar Franson att det föreföll rimligt att ta fartyget till Sverige eftersom hundratals svenskar omkom men endast ett fåtal finländare. Naturligtvis hade man kunnat välja en annan plats. Det fanns också gott om tid att ändra sig, om så skulle vara, eftersom en bärgning rent tekniskt inte skulle ha varit möjligt förrän sommaren 1995.

Samtalet kommer in på ett dykföretag som en privatperson tog initiativ till för att söka bärga sin hustru som fanns ombord. Dykförsöket gjordes ett par veckor innan lagen om gravfrid trädde i kraft. Isbrytaren Ale fanns vid vrakplatsen och störde så mycket att dykförsöket uppgavs. Franson anser att det inte var lämpligt med dessa privata dykningar med tanke på den lagstiftning som förbereddes.

Han säger att man kan känna djupt mänskliga sympatier i detta fall men det finns även andra faktorer att ta hänsyn till.

Samtalet kommer in på om det finns någon dokumentation från isbrytaren Ales sida när det gäller incidenter på olycksplatsen. Franson hänvisar till att Ale hade instruktion att rapportera alla händelser. Han hänvisar också till ljudbands- och radioupptagningar.

Franson tror inte att det förkommit några dykningar i hemlighet inne i Estonia efteråt. Han hänvisar till att Ale har legat där långa perioder och att haveriplatsen ligger inom räckhåll för den finska radarövervakningen.

Man diskuterar innebörden av orden i Sjöfartsverkets rapport att alla omkomna inte skulle kunna återfinnas. Franson pekar på att många hamnade i vattnet och att många av dem omkom. Däremot, menar han, skulle alla som befann sig ombord kunna bärgas. Frågan är dock om alla hade kunnat identifieras.

När det gällde i vilket skick i båtens inredning befann sig i säger Franson att han grundade sin uppfattning på egen och andras erfarenheter från tidigare förlista fartyg.

Johan Franson berättar att Sjöfartsverkets sjösäkerhetsarbete med anledning av M/S Estonia bedrevs extremt intensivt under 1995 och 1996. För närvarande ägnar man sig åt allmänna frågor med anledning av JAIC:s rapport (lämnades i december 1997). Numera finns beslut att utveckla anordningar så att nödställda kan tas ombord på andra fartyg även i mycket hårt väder. Under olycksnatten 1994 kunde inga livbåtar sättas i sjön på grund av M/S Estonias slagsida och de stora passagerarfartygen i närheten saknade tekniska möjligheter att rädda nödställda i hög sjö.

Johan Franson säger att han inte känner igen sig i olika beskrivningar av honom. Hans intryck är att alla var besjälade av att försöka göra rätt. Det gällde såväl arbetet i Kommunikationsdepartementet som vid diskussionerna vid partiledaröverläggningar etc. Visst fanns det plumpar i protokollet. Dock har han aldrig sett några tecken på "hidden agenda".