Anders Andersson berättar om sina nautiska erfarenheter och vilka erfarenheter han har som fartygsbefälhavare och då framför allt av färjetrafik.

Han berättar om arbetet i samband med övertagandet av fartyget och omflaggningen hösten 1992. Han seglade med färjan mellan Vasa och Umeå för att sätta sig in i båten. Han var där från november tills båten gick till varv i Åbo i december. Nordström & Thulin skickade också upp en svensk maskinchef inför övertagandet av båten. Förberedelsearbetet var omfattande – inte minst säkerhetsfrågorna.

Instruktionerna från Nordström & Thulin, de svenska ägarna av Estline, var att han skulle sätta sig in i båten på samma sätt som om han skulle ta över den som befälhavare.

Andersson berättar att det var meningen att delar av den estniska besättningen skulle komma upp och följa med båten för att lära sig den men det drog ut på tiden. Så småningom kom en maskinchef, en elektriker och en maskinist upp. Anders Andersson var särskilt angelägen om att Estonias befälhavare Arvo Andresson skulle komma upp. Andresson kom upp en gång till Umeå och följde med till Vasa innan han flög hem till Tallinn. Han återkom sedan samma dag som fartyget gick från Vasa till varvet i Åbo. En överstyrman kom vid jultid.

Resten av den nya besättningen anslöt i Åbo där fartyget låg på varv i två veckor. Det var mycket arbete som skulle göras – omflaggning, klassningar och mycket annat. Bara att ändra alla skyltar ombord var ett omfattande arbete.

Andersson talar om hur viktigt det är att lära känna ett fartyg ordentligt. Han hade velat att såväl befälhavaren som överstyrman skulle komma upp för att segla med fartyget under en längre period. De borde ha gått parallellt med Wasa Kings befälhavare och överstyrman för att suga in all kunskap de kunde få. Han beskriver M/S Estonia som ett väldigt vindfång. Hon var ett svårkört fartyg.

Andersson talar om vikten av flexibilitet när man lastar. Det går inte att göra en lastplan eftersom bokningslistan ändras hela tiden. Det är en konst att få optimal och säker lastning. Han vet inte hur lastningen gick till i Tallinn eftersom han inte släpptes in där. I Stockholm sköttes fanns en person som Nordström & Thulin projektanställt från ett finskt rederi för att stötta den estniske överstyrmannen.

Anders Andersson hade lotsbehörighet för Stockholms skärgård en behörighet som han körde in på Nordestonia.

Han får frågan om det var aktuellt att ta över folk från Nordestonia. Svaret är att stämningen var för infekterad

Andersson säger att det från estnisk sida fanns en aversion mot svensk inblandning. Han talar om oenighet på Estlines styrelsesammanträden som hölls ombord en gång i månaden. Han beskriver dessa sammanträden som en kamp varje gång om svenskarnas vara eller inte vara i Estline. Andersson såg sin roll ombord som att hans uppgift var att tillvarata Nordström & Thulins intressen.

Han berättar om en episod precis när båten kommit till Tallinn för första gången där man slutförde intrimningen av båten. Han vaknade en tidig morgon av att båten slog hårt mot kajen på grund av att den inte hade några fendrar. Andersson var rädd för skador och upplevde att det var en situation som äventyrade fartyget. Arbetet med att ordna fendrar till båten var komplicerat och ledde till meningsskiljaktigheter mellan honom och kaptenen.

Anderssons uppfattning om befälhavaren är att han var en person som ytterst ogärna tog råd. Samtidigt hade han en stark ställning. Andersson beskriver honom som Escos "guldkalv".

När det gäller organisationen ombord anser Anders Andersson att mycket var fast i det gamla kommunistsystemet – en hård toppstyrning. Han beskriver en organisation där befälhavaren trots sina begränsade erfarenheter av färjetrafik gick in och ändrade i hotell- och restaurangfunktionerna ombord. Där och i butikerna kom personalen från bl.a. Viking och Silja. De var, säger Anderson, proffs som kunde sina jobb.

Andersson får frågan hur han såg på bryggrutinerna ombord på Estonia och hur han upplevde befälhavarens sätt att styra styrmännen. Han talar om en i hans mening auktoritär och dominant ledarstil.

Han berättar om tillfällen då M/S Estonias befälhavare inte kunde skilja på styrbord och babord och hur Andersson kände sig tvingad att handgripligt ta över spakarna för att undvika olyckor.

Andersson var anställd som supervisor för befälet på M/S Estonia. Det vara tänkt att han skulle vara med och hjälpa till att manövrera fartyget men han släpptes aldrig fram till spakarna. Han hade inga befogenheter att kommendera befälhavaren.

Han gör jämförelser mellan M/S Estonias båda befälhavare.

Anderssons uppfattning är att det ofta rådde meningsskiljaktigheter mellan de svenska och estniska ägarna. Incidenter som han rapporterade till Nordström & Thulin fick ingen genklang hos den estniske ägaren. Anderssons order från sina uppdragsgivare var att hålla sig på bryggan.

Anders Andersson rapporterade till Nordström & Thulins rederichef Sten-Christer Forsberg som satt i styrelsen för Estline.

Han får frågan om han tyckte att det utvecklades i rätt riktning. Svaret är nej. Andersson berättar om några händelser i Stockholm och Tallinn.

Han framhåller att det han berättat bara är några få i en lång rad av händelser som inträffade kontinuerligt under hans tid ombord. Han återkommer till motsättningarna mellan sina svenska uppdragsgivare och den estniske ägaren. Han talar om det gamla kommunistsystemet, nyvunnen frihet, nationalism och stolthet. Esco upplevde han som mycket starka. Han berättar något om konstellationens tillkomst.

Andersson får frågan om man kan köra i hårt väder med ett bogvisir som slår upp och ner utan att märka det. Han beskriver Estonia som ett fartyg där varje vågstöt hördes ordentligt.

Han talar om vikten av att hålla särskild uppsikt över bland annat fördäck när det är hård motsjö och båten stampar. Betydelsen av att med jämna mellanrum tända strålkastarna för att kontrollera läget.

Anders Andersson gör jämförelser mellan den ledarstil som råder på ett svenskt fartyg och ledarstilen på M/S Estonia. På svenska fartyg finns utrymme för självständiga initiativ från styrmännen. Blåser det hårt kan en styrman sakta ner och sedan meddela skepparen. Andersson menar att stämningen ombord på Estonia var inte sådan att det fanns utrymme för egna initiativ från styrmännens sida.

Samtalet kommer in på Anderssons begränsade befogenheter och att han i ett antal situationer överträdde dem. Hans tror att många av diskussionerna i styrelsen handlade om just detta.