Sten Andersson berättar om bildandet av den för Estland, Finland och Sverige gemensamma haverikommissionen (JAIC) Vid denna tidpunkt hade esterna ännu inte byggt upp sin sjöfartsorganisation och Andersson menar att de inte hade någon större erfarenhet av haveriutredningar.

Många förvånades över att Estland ville ha sin transportminister som ordförande. Han berättar att JAIC var en ovanlig utredningskonstellation och gör jämförelser med hur haveriutredningarna genomfördes efter branden på norska färjan M/S Scandinavian Star och polska färjan M/S Jan Hewelius haveri.

När det gällde Estonias haveriutredning satte tre regeringschefer ramarna vid sitt möte i Åbo dagen efter katastrofen.

Andersson får frågan om han hörde några diskussioner om omhändertagande av kroppar. Detta var dock inget som diskuterades inom JAIC. När Sjöfartsverket genomförde dykningar för att utreda förutsättningarna för bärgning var haverikommissionen angelägen om att man skulle filma vissa saker som var av intresse för haveriutredningen.

Åklagarens roll i haveriutredningar diskuteras. Åklagaren ska utreda skuldfrågan medan haverikommissionen ska utreda orsaken. I fallet M/S Estonia fanns nu inga befälspersoner som kunde förhöras.

Samtalet kommer in på skillnaden mellan utredningar av flygolyckor och sjöolyckor. Andersson pekar på att inom flyget utreder man "allt" medan man inom sjöfarten bara utreder stora olyckor. Andersson anser att man inte hade kommit sanningen närmare om man bärgat Estonia. Han berättar att alla i haveriutredningen var överens om att det inte var nödvändigt att få upp vraket. Sten Andersson tillägger att han är helt övertygad om att ifall man hade varit osäker så hade haverikommissionen förordat att Estonia skulle tas upp.

Sten Andersson får frågan hur han ser på teorin att hål under vattenlinjen skulle vara orsaken till det snabba sjunkförloppet. Han tror inte på den teorin utan pekar på slagsidan. Han menar att i den hårda vinden slogs fönstren sönder på fjärde och femte däck. Vatten strömmade in och ner under bildäck genom trappor. Andersson pekar på att överlevande besättningsmän vittnat om att det inte fanns något vatten under bildäck innan vattnet strömmade in där.

På frågan om haverikommissionen skulle ha gjort egna dykningar om inte Sjöfartsverket dykt vid vraket svarar Andersson nej. Han menar att för dem räckte det att få upp bogvisiret.

Andersson får frågan om han haft kontakt med anhöriga och överlevande. Svaret är några men inte så många. Han påpekar att det inte var hans roll att ha sådana kontakter. När det gällde kontakter med överlevande i utredningsarbetet var man mest intresserad av besättningen som kunde båten och var vana vid sjön. Sten Andersson menar att det inte ger så mycket att höra människor som inte är vana vid båtar ge sina subjektiva upplevelser av något oerhört traumatiskt.