Treu hade vakten mellan midnatt och klockan 04.00 och han befann sig i kontrollrummet när han klockan 01.14 hörde två kraftiga slag mot fartyget. Det var helt klart att detta ljud inte hade åstadkommits av vågor.

Eftersom han trodde att det var någon last som kommit i rörelse tittade han i monitorn. När han riktade kameran mot fören såg han att det kom in vatten mellan rampen och skrovet. Vattentrycket var så hårt att vatten slog mot kameran.

Treu noterade att fartyget rullade tre grader åt styrbord och sedan 1,5 grader åt babord. Nästa gång rullade det ännu mer mot styrbord. Sedan stod det rakt upp och i nästa ögonblick var det ännu större slagsida åt styrbord.

Han hörde i walkie talkien att Silver Linde rapporterade till bryggan att det kom in vatten.

Slagsidan ökade alltmer åt styrbord. Den ökade så mycket att saker började röra på sig. Då kom Sillaste (systemtekniker) och Kadak (motorman) in från maskinrummet.

Detta hände mellan klockan 01.20 och klockan 01.25 enligt Treu. Vakthavande styrman frågade Treu om man kunde pumpa över ballast. Detta gick nu inte eftersom intaget på babordssidan låg för högt upp.

Huvudmaskinerna på babordssidan stannade på grund av att oljenivån blev felaktig. Med hjälp av räcken och handtag kröp han över till kontrollbordet för att kunna återstarta maskinerna.

Det var ungefär då som det första ”Mr Skylight” (larm) gick. Treu uppger att en minut senare gick livbåtssignalen ut i högtalarna. Då beordrade Treu Kadak och Sillaste att lämna maskinrummet.

Han berättar att sista gången han tittade på klockan visads den 01.30. Då stannade hjälpmaskinerna och haveridieselgeneratorerna gick igång.

Treu fick en förfrågan från bryggan om han kunde pumpa ut färskvatten för att häva slagsidan. Detta gick inte eftersom såväl huvudmaskinerna som hjälpmaskinerna hade stannat.

Han meddelade bryggan att han skulle ta sig till däck 8 för att kontrollera att nödgeneratorn fungerade.

Treu stoppade på sig sin walkie talkie och tog sig upp på åttonde däck där han kunde konstatera att nödgeneratorn var igång. Fartygets slagsida ökade. Dieselgeneratorn kopplades ur och nödbelysningen övergick till batteridrift.

Han tog sig ut på däck och befann sig i aktern på fartygets babordssida när en stor våg kastade honom över bord på styrbordssidan. Han hade ingen flytväst på sig men hittade två stycken i vattnet. Han hjälptes upp i en uppochnervänd livflotte. En helikopter tog upp honom klockan 03.00 svensk tid.

I en sammanfattning konstaterar JAIC-ledamöterna att fartyget började kränga klockan 01.14. Tidigare var det vanlig rullning. Treu är säker på tiden eftersom klockorna kontrollerades inför varje resa.

Kari Lehtola vill veta vem på bryggan som kontaktade honom om ballast- och färskvattenpumpningarna. Svaret är att det var fjärdestyrman Kikas. Lehtola vill också veta om Treu hörde några samtal i sin walkie talkie där han själv inte deltog. Treu berättar att han hörde hur Silver Linde berättade för bryggan att det kom in vatten.

Treu får frågan hur han tog sig upp till däck 8. Han berättar att det fanns trappor från maskinrummet till de olika däcken. På så sätt kunde man komma upp till däck 8 utan att behöva gå i passagerarnas korridorer. Det var ingen nödutgång. Nödutgången räckte bara till andra och tredje däck.

På frågan hur han upplevde fartygets rörelser säger Treu att båten rullade åt alla håll som i storm. Han märkte inte om fartyget ändrade kurs.

Belastningen på huvudmaskinerna hade sjunkit. Detta var något som kunde ändras från bryggan.

Han berättar att stabilisatorerna fälldes ut halv tolv. Treu säger också att de fälldes in automatiskt när farten reduceras till under 4 knop. Han är övertygad om att så har skett eftersom stabilisatorerna var infällda på de undervattensfotografier som han har sett.

En företrädare för JAIC konstaterar att uppenbarligen hade någon på bryggan reducerat farten innan maskinerna stannade av sig själva.

Enligt Margus Treu var M/S Estonias fart 14,8 till 15 knop när slagsidan kom. På grund av stormen var alla fyra huvudmaskinerna igång redan när fartyget lämnade Tallinn.

När babords huvudmaskiner upphörde att fungera var slagsidan över 45 grader.

Allt detta hände mellan 01.20 och 01.25 och då gick fortfarande hjälpmotorerna. De upphörde att fungera ungefär vid 70 graders slagsida.

När Treu kom upp på åttonde däck var slagsidan inte långt från 90 grader. Vid 90 graders slagsida upphörde dieselgeneratorn och nödsystemet gick över till batteridrift. Lutningen var sådan att gummimattorna som låg på däck föll över honom när han kom ut.

Enn Neidre frågar Treu när han som sjöman bedömde att det hela skulle sluta mycket illa. Margus Treu svarar att han förstod att det var mycket allvarligt när hjälpmotorerna stannade. Innan dess trodde han att det skulle kunna sluta väl. Fram till dess fanns inga tankar på att han borde lämna båten.

Han tror att det tog maximalt 10 minuter från det att dieselgeneratorn stannade till dess han själv var i vattnet.

När Margus Treu kom fram till den räddningsflotte där han hjälptes ombord såg han att fartyget började sjunka. Han såg också att visiret saknades.

Kari Lehtola frågar Treu om han kan identifiera dem som talar i inspelningen av Estonias may-day-anrop. Han svarar att det är andrestyrman Tormi Ainsalu, som gjorde may-day-anropet, och tredjestyrman Andres Tammes som angav positionen. Den som ropade positionsuppgifterna är överstyrman Juhan Herma.

Treu hade två kontakter med bryggan och i båda fallen gällde det justering av slagsidan. Första gången talade han med Kaimar Kikas och han tror att det var Kikas även vid det andra tillfället. Då var det emellertid svårt att höra på grund av saker som föll omkring honom och allt oväsen.

Att han kunde vara så säker på tidpunkten 01.14 för de smällande ljuden beror på att han tittade på klockan. Då var det ännu ingen slagsida.

Treu ombeds förklara hur livbåtssignalen låter och han berättar att det är sju korta ringsignaler och en lång.

Före livbåtssignalen ropades ”Mr Skylight 1 och 2”. Det ropades ut från bryggan av en mansröst. Treu förklarar att ”Mr Skylight” är ett allmänt larm som innebär att de som tillhör evakueringsgruppen och de som är brandmän ska inta sina positioner. Treu var chef för brandskyddsgrupp nr 1 som skulle infinna sig akterut på däck 3.

Han får frågan om han iakttog något ovanligt eller några ovanliga ljud före klockan 01.14. Nej, allt var som vanligt när det är storm.

Samtalet övergår till TV-bilderna som visade hur vatten sprutade in på bildäck. På frågan om rampen var på plats svarar Treu att man inte kunde se hela rampen. Han berättar att vattnet sprutade in ”som när man kastar med hinkar”.

Treu visar på ritningen vilka utgångar som finns från maskinrummet.

När han kom upp på åttonde däck var dieselgeneratorn fortfarande igång men stannade efter en stund. Strax därpå lämnade han fartyget. Han kastades i havet av en våg. På frågan om han minns hur vinden blåste svarar Treu att han inte hade några tankar på vinden.

Väl sittande i flotten hade han en känsla av att denna drev mot fartyget. Det kändes som att fartyget skulle ramla över honom.

Margus Treu får en fråga om i vilket skede han märkte att maskinerna var reducerade. Han har svårt att ange det men att så skett stod klart för honom när babords huvudmaskiner stannade. Han vet inte när farten drogs ner.

På frågan om han skulle ha märkt det om nerdragningen skett hastigt säger han att han inte vet. Vanligen märker man en sådan sak men vid detta tillfälle var det mycket hög ljudnivå och slagsida med rullningar.

Kunde man höra kraftiga slag mot båten i maskinrummet? Ja, han lade märke till detta klockan 01.14. Annars var det som storm.

Kände Treu till om det gjorts några reparationer på ramp, visir eller låsanordningar? Han svarar att det var andremaskinisten Peter Tüür som hade ansvaret för detta. Han gjorde sådana arbeten vilka senare kontrollerades av Bureau Veritas. Det pågick ständigt tekniskt underhållsarbete. Däremot inga ombyggnadsarbeten.

Treu var med på M/S Estonia från första början – han var med och tog emot fartyget och han berättar om tillfällen då båten legat på varv för reparation.

Treu säger att manskapet på M/S Estonia gjorde vad som ankom på dem för att rädda passagerarna. All räddningsutrustning som kunde användas kom också till användning.

Någon säger att det finns en uppgift om att maskinchefen ska ha sagt till förste maskinisten att fartyget tappat visiret. Treu svarar att det var förste maskinisten (som omkom) som sagt detta till Peter Tüür. Förstemaskinisten hade utsikt över fören från sin hytt.

Ett annat påstående tas upp nämligen att någon sett en räddningsbåt med belysning. Treu känner inte till detta men uppgiften sägs komma från Elmar Siegel, motorman på M/S Estonia.