Roland Ståhl berättar att ID-kommissionens första uppgift efter haveriet var att samla in s.k. "ante-mortem"-uppgifter och där utgick man från passagerarlistor. I den första förvirringen hade de 7-8 olika listor att arbeta efter. Det tog ungefär en månad att samla in alla uppgifter. Rikspolisstyrelsen utsåg kontaktmän i varje län för detta arbete. Genom de olika polisdistrikten samlades uppgifter in från bl.a. anhöriga och tandläkare.

Uppgifterna skickades sedan till Finland vars rättsmedicinska myndigheter hade ansvaret för identifiering av alla omkomna som påträffats.

Tiden medgav aldrig några särskilda förberedelser inför kontakten med sörjande människor men Ståhl framhåller att alla poliser får i sin yrkesutövning kontakt med anhöriga som drabbats av sorg. Han anser inte heller att det var svårt att samla in de uppgifter som behövdes.

I ett första möte kort efter förlisningen möttes företrädare för Sjöfartsverket, Rättsmedicinalverket och ID-kommissionen för att diskutera en eventuell bärgning och framför allt dykningar. Kontakterna intensifierades i samband med Sjöfartsverkets uppdrag att göra en konsekvensanalys av en eventuell bärgning. Många var inblandade i detta och man tog fram en plan för hur bärgningen skulle gå till i händelse av ett beslut att bärga fartyget. Ståhl berättar att de var väl förberedda på ett sådant beslut.

Samtalet kommer in på olika föredragningar på kommunikationsdepartementet hösten 1994. Den 12 oktober föredrog Ståhl m.fl. för kommunikationsminister Ines Uusmann vad som händer med kroppar som legat länge i vatten. Man talade vid detta tillfälle om tidigare olyckor – hur kvarlevorna sett ut i u-båten Ulven och den norska oljeplattformen Aleksander Kielland. Ståhl kommenterar bilderna med att det inte var någon upplyftande syn.

Tomth frågar Ståhl vilken problematik som dryftades i anslutning till Aleksander Kielland. Ståhl berättar att man talade om vad som händer med en kropp som legat länge i vatten när den tas upp den till ytan. Ett sådant lik förändras till oigenkännlighet vilket inte på något sätt förhindrar identifiering.

Ståhl understryker att han var angelägen om att ge de ansvariga, Ines Uusmann och hennes tjänstemän, fakta och ingenting annat.

Han minns inte om man talade om omhändertagande med hjälp av dykare. Det fanns en färdig plan för vart fartyget skulle föras i händelse av bärgning. Om ett beslut om bärgning hade fattats så hade ID-kommissionen och övriga berörda tryckt på knappen.

Roland Ståhl berättar att i planerna för en eventuell bärgning fanns avtal om hjälp från rättsläkare etc. från Finland, Norge och Danmark. Om bärgningen blivit av säger han att man skulle ha fått problem med personalvården på grund av arbetets stora omfattning. Rättsläkare och rättsodontologer skulle knappast påverkas, tror han, eftersom de skulle ställas inför ett arbete som de utför varje dag. Det skulle vara värre för kriminaltekniker eftersom de inte umgås med sådana här problem dagligen och definitivt inte i den omfattningen. Här hade gällt att lägga upp ett schema som gav möjlighet till pauser och att se till att ha tillräckligt många identifieringsteam. I förberedelsearbetet räknade de med 20-talet identifieringar per dag.

Det hade inte bara handlat om identifieringsarbete. Om man hade bärgat hade det krävts ett väldigt detaljarbete i form av dokumentation med foto och video och förteckning av vilka föremål som fanns i de olika hytterna etc.

Ståhl beskriver hur man lägger upp ett identifieringsarbete – hur det skulle ha gått till i händelse av bärgning. Han talar om vilka kriterier man har att gå efter.

Han får frågan om polisen var inkopplad i samband med dykningarna vid Estonia i december 1994. Ståhl hade en medarbetare på plats för man ville ha en uppfattning om hur det såg ut på platsen.

På frågan om man diskuterat omhändertagande av kroppar i samband med dykningarna svarar Ståhl att han inte har något som helst minne av att den frågan kom på tal.